Heinö: Djupt beklagligt att borgerliga partier lockar med förbud

Gästkrönika Artikeln publicerades
Lagom till fredagsbönen i moskén i Fittja hörs böneutropet från minareten.
Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT
Lagom till fredagsbönen i moskén i Fittja hörs böneutropet från minareten.

Med mindre än ett halvår kvar till valet domineras svensk debatt av religionsfrågor som vore det 1600-talet och religionskrigens tid igen.

Med mindre än ett halvår kvar till valet domineras svensk debatt av religionsfrågor som vore det 1600-talet och religionskrigens tid igen. Märkligt, kanske man kan tycka, givet hur få väljare som i praktiken berörs av regelverken för morgonsamlingarna i någon av landets totalt 69 konfessionella skolor eller av ett par minuters böneutrop från en handfull moskéer någon gång i veckan.

Men vad vi egentligen debatterar är förstås en fråga av helt annan, närmast existentiell, tyngd: ska Sverige vara sekulärt, kristet eller mångreligiöst?

Den gamla samsynen kring en pragmatisk sekulär stat som främjar ett mångreligiöst samhälle ligger slagen i spillror på ett vidöppet slagfält där oheliga allianser avlöser varandra när partierna söker nya positioner.

I skrivande stund har Socialdemokraterna nu gått längre än både Liberalerna och Sverigedemokraterna i sina krav på förbud för religiösa samfund att driva skolor. Och man gör det med en djupt fördomsfull argumentation om det olämpliga med religiösa lärare och uppenbarligen utan att ens anse sig behöva belägga svepande omdömen om skolornas bristande kvalitet.

På en annan kant försvarar Kristdemokraterna friskolorna samtidigt som man motsätter sig böneutrop. Dessa är till skillnad från kyrkklockorna inte en svensk sedvänja, hävdar Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson (och reducerar av bara farten kristendomen till ett simpelt kulturarv). Liberalernas Jan Björklund säger för sin del att ”oavsett vilken religion det handlar om ska vi inte tillåta högtalare på stan som sprider böner och förkunnelser”.

Inte heller Ulf Kristersson står på fast mark. Argumentet att böneutrop ska begränsas av respekt för “allmänhetens rätt att inte bli påtvingade religiösa budskap i det offentliga rummet” bygger på en udda tolkning av religionsfriheten.

Religionsfriheten går förstås åt två håll - allas rätt att utöva respektive allas rätt att välja eller välja bort trosuppfattning - men den är och förblir individens skydd mot majoritetens godtycke. Mot detta väger allmänhetens rätt att slippa bli störd av andras religionsutövning ganska lätt.

När partier längs hela skalan lockar med förbud är det viktigt att påminna om att den demokratiska kontrollen över religionsfriheten redan är stark. Vi lever i ett land där allt kräver tillstånd. Att bygga en moské tar många år av bygglovsprövningar. Religiösa inslag är strikt förbjudna inom ramen för undervisningen i samtliga Sveriges skolor. Vi har en skolinspektion som på fullt allvar utrett vilka psalmverser som ska få sjungas på en avslutning (Den blomstertid nu kommer klarade sig eftersom myndighetens religiösa analfabeter inte förmår tolka metaforer).

Det handlar alltså inte om att begränsa eller reglera. Det handlar om en strävan att rensa bort varje enskilt böneutrop, varje enskild morgonsamling. Och, vilket är snubblande nära att åtminstone KD säger rakt ut: att till varje pris förhindra att islam någonsin får bli normaliserat. Varför annars använda sedvänjeargumentet?

Vad vi ser är framväxten av en demokratisk mellanmjölksvariant av den religionsfientlighet som tidigare präglat socialistiska diktaturer och som sannerligen inte är smickrande för en liberal demokrati.

Socialdemokratin är sprungen ur en religionsfientlig arbetarrörelse som när det förra seklet var ungt erbjöd sekulära söndagsskolor och socialistiska katekeser. Det är tråkigt att partiet åter rör sig i den riktningen, även om det kanske inte är helt förvånande givet partiets plågsamma offentliga piruetter - minns Stefan Löfvens krav på en hundraprocentig uppslutning kring partiets värden, i samband med Omar Mustafa-affären. .

Att borgerliga partier inte har starkare reflexer för att försvara frihet och pluralism än att man är beredda att ge en redan uppumpad statsmakt ännu kraftigare muskler enbart i syfte att göra det svårare för medborgare att leva sina liv som de själva vill är inte bara obegripligt. Det är också djupt beklagligt.

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap och förslagschef vid liberala tankesmedjan Timbro. Han skriver regelbundet på BT:s ledarsida.

Visa mer...