Andreas Johansson Heinö: Risken finns att vi förlorar samma slag som såväl frihetlig vänster och höger en gång vunnit
Protester mot Vietnamkriget hade redan pågått i flera år även om de fortsatte att växa i styrka. Mordet på Robert Kennedy blev snarast en slutpunkt efter år av kraftsamling för ökade medborgerliga fri- och rättigheter.
Men nu är förstås 1968 sedan länge mycket mer än ett årtal. Generationer vänster- och högerdebattörer har mobiliserats och odlat sina världsbilder utifrån mer eller mindre fantasifulla tolkningar över alla studentrevolter, vänsterkonspirationer, orgier och allsköns extremism som förknippas med året.
Så nej, jag instämmer inte riktigt i titeln på Ulf Bjerelds och Marie Demkers nyutgivna bok om 1968 – “När allt började”. Det mesta hade börjat tidigare och vid årets slut var förvånansvärt mycket sig likt – Erlander satt i Rosenbad och gaullister i nationalförsamlingen med färska valframgångar bakom sig och i USA förberedde sig Richard Nixon för att flytta in i Vita Huset.
Däremot har Bjereld och Demkers analys av 1968 som en serie auktoritetsuppror, första gången publicerad 2005, åldrats väl. Det är i stora drag sant att revolterna åstadkom bestående förändringar av samhället i en antiauktoritär, individualistisk och åtminstone delvis liberal riktning.
I en nyskriven inledningen drar Bjereld och Demker slutsatsen att vi i dag lever i en reaktion på 1968. 2010-talets populism och nationalism utgör ett svar på den världsbild som segrade efter 1968. En “mobilisering längs den auktoritära polen på GAL/TAN-skalan”, för att tala statsvetenskapska.
Det är inte en felaktig analys men den är otillräcklig. Vad Bjereld och Demker missar är dualismen mellan det frihetliga och det auktoritära. På samma sätt som 1968 rymde både individualism och kollektivism, både öppenhet och intolerans, utmärks även vår tids nya politiska rörelser av denna dubbelhet.
Motreaktionen är tydlig i längtan efter normer som upplevs ha gått förlorade och den uttryckliga efterfrågan på auktoritet och hierarki i framförallt skol-, integrations- och rättspolitiken.
Men vi ser också en kontinuitet i jakten på nya auktoriteter att riva ner. De etablerade mediehusen är hårt ansatta, delvis som en följd av samma kommunikationsteknologiska revolution vars rötter Bjereld och Demker spårar till 68-åren.
Den amerikanske historikern Richard Wolin har beskrivit 1960-talets kärna som återupptäckten av det dygdiga i deltagandets politik. I detta fanns inte så lite av renodlad populism – i sig en motreaktion mot 1950-talets triumf för experter, teknokrater och representativ demokrati.
På motsvarande sätt skänker även 1990-talets postpolitik och avideologisering ljus på vår tids populism.
Det är ett gravt missförstånd att populismen skulle vara antidemokratisk – snarare är den ofta ultrademokratisk. Men också antiliberal, antielitistisk och nivellerande. Och saknar tålamod med den liberala demokratins inneboende tröghet.
Bjereld och Demker är anmärkningsvärt optimistiska och menar att de frihetliga framgångarna från 1968 inte kommer att gå förlorade. Låt mig inta en mer försiktig hållning: vi lever inte enbart i reaktionen på 1960-talets samhällsförändringar utan också i en tid som präglas av liknande förutsättningar.
Risken finns därför att vi inte bara upprepar historiska misstag, utan också förlorar samma slag som såväl frihetlig vänster som frihetlig höger en gång vunnit.
