Andreas Johansson Heinö: Borgerliga måste bli bättre på bortaplan
Trots att väljarkåren blivit betydligt mer rörlig och trots att det politiska landskapet blivit betydligt mer rörigt är de allra flesta väljare trogna sina block. Partibyten sker inom blocken eller till, och numera även från, Sverigedemokraterna.
Men blockbytarna är just nu försvinnande få. Det handlar nästan uteslutande om miljöpartister som gått till Alliansen, i första hand till Centern. Mellan Alliansen och S och V finns inget flöde alls.
Riktigt så trögrörligt brukar det inte vara. Det har visserligen sällan rört sig om några stora mängder men det har ofta funnits väljare som valt mellan FP och S eller mellan M och S. Mellan valen 2002 och 2006 bytte var tjugonde väljare block, vilket var fullt tillräckligt för att Alliansen skulle vinna regeringsmakten från Socialdemokraterna.
Det kan förefalla paradoxalt att marginalväljarna är så få när samtidigt en relativt stor väljargrupp önskar sig blocköverskridande regeringssamarbeten (även om det beror lite på hur man frågar hur stor den sistnämnda gruppen egentligen är). Men vilket parti man tycker är bäst och vilka partier man vill se samarbete med är förstås två olika frågor som de allra flesta väljare också kan hålla isär.
Moderaternas återhämtning under hösten har skett genom att väljare återvänt från Sverigedemokraterna, soffan och övriga Allianspartier. Men hur imponerande det än kan tyckas att ha lyckats locka tillbaka både dem som gått till SD och C vinner man inga val om man inte också vinner socialdemokrater. Och hittills har inte en enda sosse gått över till Ulf Kristerssons moderater.
Underskottet på blockbytare påverkar incitamenten framförallt för de små borgerliga partierna som istället tvingas äta av varandra. Givet Kristdemokraternas och Liberalernas usla opinionssiffror är det svårt att tro att man av någon slags allmänborgerlig lojalitet även denna gång skulle avstå från att profilera sig gentemot de andra allianspartierna.
De goda nyheterna är att det mesta av detta kan förändras. Men då måste man vara beredd att spela bortamatcher.
Som man gjorde 2006 när framförallt Nya Moderaterna lyckades övertyga socialdemokratiska väljare att att deras värderingar förverkligades bättre med högerpolitik än med vänsterpolitik. Arbetslinjen var aldrig något nyliberalt frihetsprojekt utan en uppdaterad tillämpning av klassiskt folkhemssvenska moraluppfattningar.
Vill man vinna val på värderingar måste man lägga grunden för värderingsskiften i god tid. Som 1991, när borgerligheten skördade frukterna av 1980-talets liberala opinionsbildning.
Där är vi inte nu. Det blev inte mycket med den utlovade idéutvecklingen efter valförlusten 2014, inte i något parti.
Svensk borgerlighet har nu bara en termin kvar på vad som är på väg att gå till historien som den sämsta mandatperioden för en opposition sedan åtminstone 1950-talet. Och då ska man ha i minnet att inte minst Moderaterna ofta varit partiet som varit som bäst när det inte gällt. Historiska opinionstoppar från exempelvis 1984 och 1997 är sedan länge utraderade ur minnet, eftersom de efterföljande valen blev stora besvikelse.
Återstår då att gilla läget och övertyga andra partiers väljare om den egna politikens förträfflighet. Och gärna då väljare på andra sidan blockgränsen.
