Heinö: Bättre för Sverige om Socialdemokraterna väljer tyska vägen

Gästkrönika Artikeln publicerades
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och statsminister Stefan Löfven under en partiledardebatt i riksdagen.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och statsminister Stefan Löfven under en partiledardebatt i riksdagen.

Regeringsmakten är sannolikt redan förlorad för Socialdemokraterna. Det mest intressanta är vad partiet gör sen.

 

Till skillnad från både Juholt-krisen 2011-12 och Moderaternas opinionsras förra året är det nästan ingen som kritiserar Stefan Löfvens tillkortakommanden. Det är anmärkningsvärt, givet hur svag Löfven är både som talare och debattör men framförallt som strateg. Ingen bär större ansvar för partiets misslyckade än han.

Han har regerat med stöd av och tvingats anpassa politiken till Vänsterpartiet.

Han har försökt locka tillbaka väljare från och därför anpassat retoriken till Sverigedemokraterna.

Han har fantiserat om och försökt skapa förutsättningar för framtida samarbete med Centerpartiet och Liberalerna,

Tre oförenliga strategier, samtidigt. Han har misslyckats med samtliga.

Man kan jämföra med en företrädare. Mellan 1994-98 genomförde en socialdemokratisk minoritetsregering de mest impopulära reformer någon svensk regering behövt ta ansvar för i modern tid. Opinionssiffrorna störtdök under 30 procent samtidigt som Moderaterna för första gången blev största parti och Vänsterpartiet för första gången nådde tvåsiffrigt.

En klassisk bild från valnatten 2002, då Göran Persson i tv:n meddelade att han minsann skulle regera vidare. Mer dystert då Moderaternas valvaka där Per Unckel (t v) var en av de som analyserade nederlaget.
Foto: JAN COLLSI÷÷,JAN COLLSI÷÷
En klassisk bild från valnatten 2002, då Göran Persson i tv:n meddelade att han minsann skulle regera vidare. Mer dystert då Moderaternas valvaka där Per Unckel (t v) var en av de som analyserade nederlaget.

Men redan under hösten 1997, i god tid före valet, började siffrorna vända uppåt och en möjlig katastrof förvandlades till en hanterbar tillbakagång. Skälet? Socialdemokratin lyckades även i underläge sätta agendan. Göran Persson myntade “Vård, skola, omsorg” som alla partier sedan anpassade sig till. När spurten krävde extra bränsle kastade Persson in förslaget om maxtaxa. “Vi regerar vidare”, klargjorde statsministern på valnatten innan någon ens han ställa frågan om det verkligen var rimligt givet att partiet backat åtta procent.

Stefan Löfven är ingen Göran Persson. Och Socialdemokraterna sätter följaktligen inte längre agendan för debatten.

När partiet i höst börjar samla ihop vrakdelarna kommer det politiska landskapet vara förändrat. Två block har blivit tre. Kanske är man fortfarande största parti. Kanske inte.

Oavsett vilket kommer man tvingas att välja. De tafatta försöken att bli ett SD för rumsrena kommer aldrig att fullföljas. Istället återstår två alternativ:

Det första alternativet är att försöka återställa ordningen på vänstersidan, det vill säga i första hand locka tillbaka väljare från Vänsterpartiet. Mer vänster och samtidigt mer GAL. Förespråkarna för denna linje kommer ha det moraliska övertaget och skylla förlusten på anpassningen till SD. De kommer ha understöd från det som finns kvar av den socialdemokratiska intelligentian – Aftonbladets ledarsida, Göran Greider, Arena – som redan börjat hamra in bilden att de väljare som gått till SD ändå är förlorade. Allt som fattas dem är en svensk Corbyn.

Problemet är att denna linje stöter på samma hinder som anpassningen till SD. Vänsterpartiet finns ju redan. Varför, för att upprepa en redan mycket sliten fras, skulle de föredra kopian framför originalet?

Alternativet är att gå den tyska vägen. Betona socialdemokratins unika ansvar för Sverige, markera mot populism både till vänster och höger, hitta tillbaka till reformutvecklingen från Sahlin-åren och försöka vara en så konstruktiv förhandlingspartner till den borgerliga regeringen som man önskar att borgarna hade varit mot dem. I ett socialdemokratiskt drömscenario har man då lagt grunden för att ta över Moderaternas (eller möjligen Centerns) plats när Alliansregeringen spricker under trycket från Sverigedemokraterna någon framåt våren 2020.

Inget av alternativen lär lyfta Socialdemokraterna tillbaka till sina historiska glansdagar. Men det sistnämnda alternativet vore åtminstone bra för Sverige.

Om skribenten

Andreas Johansson Heinö

Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap och verkar som förslagschef vid liberala tankesmedjan Timbro.

Visa mer...