Heinö: Att bada som en riktig svensk

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Jurek Holzer / SvD / TT

Hur man badar i Sverige har kommit att bli en politiskt laddad fråga. För Sverigedemokraterna har förekomsten av separata kvinnotider på badhus varit ett favoritexempel i jakten på belägg för den bisarra tesen om ”islamisering”.

Och nu senast är det fritidsförvaltningen i Botkyrka kommun som väckt de liberala ledarskribenternas vrede, sedan man valt att utöka de 90 minuter per vecka på Fittjabadet som för närvarande är reserverade för ”kvinnosim”.

”Det offentligas uppgift är inte att könssegregera för att bakåtsträvare kräver det”, skriver Sakine Madon (Dagens Samhälle) och får medhåll av Sanna Rayman: ”återkomsten av könssegregerade offentliga miljöer är normskapande på ett sätt som går på tvärs med jämställdhetens fundament” (SvD).

Det mångkulturella Sverige är lätt att försvara. I teorin. Men så fort pluralismens praktiska konsekvenser uppenbarar sig blir det komplicerat. Helt enkelt därför att mångkultur per definition innebär att vi i det offentliga rummet konfronteras med saker vi ogillar. Tolerans lämpar sig utmärkt i högtidstalen men som manual till att hantera kulturkrockar är värdegrundsprosa oduglig.

Inför lagen är vi alla lika. Vi bör inte, hur mångkulturellt Sverige än blir, överge idén om lika rättigheter och jämbördig behandling av alla medborgare. Skolan, domstolarna eller Skatteverket kan inte erbjuda en meny för medborgarna att välja mellan. Det ska bara finnas ett regelverk, som är gemensamt för alla medborgare, sju dagar i veckan.

Det innebär med nödvändighet att vi som medborgare inte bara tvingas följa regler som vi ibland finner omoraliska; vi är också tvingade att betala för dem. Genom skatten finansierar pacifister Jas-plan medan katoliker finansierar aborter och veganer finansierar bidrag till lantbruket. Helt enkelt eftersom det inte är praktiskt möjligt – och kanske heller inte moraliskt försvarbart – att låta försvaret försvara alla utom just pacifisterna.

Men kommunal fritidsverksamhet följer en annan logik. Frågor om simhallar är allt annat än digitala; här finns tvärtom utmärkta möjligheter att nå den typ av pragmatiska kompromisser som det mångkulturella samhället förutsätter. Till skillnad från Skatteverket kan en fritidsnämnd nämligen erbjuda ett utbud som tillgodoser så många av sina finansiärer som möjligt. Varför ska vi då, med hänvisning till ideologisk dogmatisk och grumliga idéer om svenskhet utforma verksamheten på ett sätt som de facto gör den obrukbar för en minoritet?

För det är just normer som kärnfrågan. De som kritiserar Botkyrka kommun utgår, till synes oreflekterat, från att kommunal verksamhet bör vara normbildande. Varför det? Det är efterfrågan som ska styra utbudet, vare sig det handlar om vegetariska alternativ på äldreboendet eller kvinnosim på badhuset.

”Den som absolut vill slippa att bada i samma bassäng som män får se till att ordna detta på egen hand, utan inblandning av skattebetalarna”, skriver Malin Lernfelt (GP). Men med vilken rätt begär Lernfelt att minoriteten ska finansiera hennes badande, men inte tvärtom?

Opinionsbilda gärna för svenska normer. Opinionsbilda gärna för den könsblandade nakenhetens välsignande kraft. Opinionsbilda ännu hellre för lägre skatter som möjliggör mer privat finansiering av fritidsverksamheter. Men så länge badhusen är tvångsfinansierade av medborgare med djupt åtskilda badpreferenser är det faktiskt rimligt att mångfalden speglas i utbudet. Bada, och låta bada.