Heinö: Allvarlig tystnad om mångkultur och feminism

Ledare
”Unga feminister” i en manifestation mot ”patriarkatet” i Stockholm härom året. Frågan är vilket ”patriarkat” de tycker mest står i vägen för jämställdhet.
Foto:

Feminism och mångkulturalism är svårförenliga storheter. Vi vet att attityder till jämställdhet varierar dramatiskt mellan länder och kulturer. Därför är det inte logiskt möjligt att alltid samtidigt maximera både kvinnors och minoriteters rättigheter.

Artikeln publicerades 2 maj 2016.

Tvärtom, i praktiken medför utökade minoritetsrättigheter ofta minskat handlingsutrymme för kvinnor, medan långtgående implementering av majoritetskulturens jämställdhetsideal hotar fundamenten i många kulturella och religiösa gemenskaper.

Få har formulerat denna målkonflikt med större tankeskärpa än den amerikanska liberala feministen Susan Moller Okin i den uppmärksammade essän ”Is multiculturalism bad for women?”. Moller Okin själv menade att så var fallet: mångkulturalism innebär att patriarkala kulturer värnas på bekostnad av kvinnors rättigheter.

Jag återvände till Moller Okin i veckan, inspirerad av Miljöpartiets mångkulturella våndor, och fann den närmast spöklikt aktuell. Essän publicerades 1999 men exemplen från 1990-talets USA, England och Frankrike är i princip direkt överförbara till den dagsaktuella svenska debatten.

Under läsningen väcks därför nyfikenheten: hur mottogs Moller Okins resonemang i dåtidens svenska debatt? Essän översattes till svenska 2002, det vill säga samma år som Gudrun Schymans famösa talibantal, samma år som hedersmordet på Fadime. Den borde rimligen ha slagit ner som en bomb.

Jag söker i mediearkiven och finner två recensioner (GP och SvD) och en debattartikel (av Bo Rothstein). Inget mer.Mönstret upprepas gång på gång när jag söker efter andra uppmärksammade böcker och författare.

Att svenska ledar- och kulturskribenter ignorerat den internationella idédebatten om mångkultur och feminism är ett symptom på något allvarligt: vårt offentliga samtals oförmåga att hantera målkonflikter.

Grundläggande politiska skiljelinjer i mångkulturfrågorna har fördunklats i takt med att svenska makthavare och intellektuella utvecklat grav värdegrunds-tourettes. Det är nämligen bara i värdegrundernas parallella universum som alla positivt laddade begrepp kan samsas friktionsfritt: frihet, jämlikhet, mångfald, jämställdhet, tolerans och antirasism. Värdegrundsplaner har fungerat som officiellt sanktionerade nödutgångar för dem som önskar slippa ta ställning.

Miljöpartiets smärtsamma avsked till Mehmet Kaplan och Yasri Khan är därför toppen av ett isberg. Det är ingen slump att just Miljöpartiet drabbats hårdast, inget parti har lika ihärdigt förnekat målkonflikterna mellan mångkulturalism och feminism.

Men alla partier och opinionsbildare i Sverige har en läxa att göra. Det är inte bara miljöpartister som använt värdegrundsdiskussioner för att slippa ta ställning. Det är inte bara miljöpartister som betraktat det mångkulturella samhällets friktioner genom ett antirasistiskt raster.

Värdegrunder osynliggör ideologiska konflikter, antirasismen reducerar slitningar mellan majoritet och minoritet till en fråga om främlingsfientlighet.

Men i det mångkulturella samhället är konflikten mellan universalism och pluralism lika central som den mellan frihet och jämlikhet. Att vara feministisk mångkulturalist borde anses lika otänkbart som att vara en liberal socialist.

Vi kommer dagligen ställas inför situationer där vi måste välja mellan att urholka universella normer eller tvinga minoriteter till anpassning. Det är svårt, men det blir inte lättare om man blundar.