Annons

Andreas Johansson Heinö: Allt är inte politik, och politiken kan inte göra allt

Vi lever i politiska tider. För några veckor sedan röstade över 87 procent av oss i riksdagsvalet. Det är den högsta andelen sedan 1985. Globalt och i Europa har valdeltagandet sjunkit drastiskt under samma period (i genomsnitt cirka 25 procentenheter) men Sverige går emot trenden.
Andreas Johansson Heinö
Ledarkrönika • Publicerad 14 oktober 2018
Andreas Johansson Heinö
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Entusiasm. Men det finns annat i livet än att debattera och driva politik. Den läxan får vi vackert lära oss.
Entusiasm. Men det finns annat i livet än att debattera och driva politik. Den läxan får vi vackert lära oss.Foto: Stina Stjernkvist/TT

Det stigande valdeltagandet är bara en av många indikatorer på att politik engagerar. Valrörelsen må ha varit ljummen men den mediala exponeringen är gigantisk. Att döma av löpsedlarna säljer partiledarna lösnummer lika bra som bantning eller Leif GW Persson. I den mediala verkligheten upphöjs statsvetare till akademiska stjärnor och enligt samma logik har ledarskribenter blivit vår tids popskribenter. Samtidigt lockar även kvalificerade samtal om politik stora följarskaror till allt mer obskyra poddar och det är inte längre enbart töntar som engagerar sig i politiska ungdomsförbund.

Politik har helt enkelt blivit trendigt.

Annons

Allt detta sker i en tid då politikens makt minskar. Teknologisk utveckling, handel, migration, klimatförändringar - det vill säga samhällsförändringar huvudsakligen bortom räckhåll för politiska beslut - driver mänskligheten i nya riktningar. De politiska aktörerna springer efter eller blir överkörda.

Så har det inte alltid varit. Betydelsen av inrikespolitiska vägval spelade en mycket större roll bara för några decennier sedan, under nationalstatens verkliga storhetstid. Idén om löntagarfonder föddes exempelvis under ett 1970-tal då Sverige var några riksdagsbeslut från att på riktigt bli socialistiskt. Inte ens med 175 mandat skulle Jonas Sjöstedt kunna åstadkomma det idag. Förutsättningarna är radikalt förändrade.

Vänster-högerkonfliktens tillbakagång tolkas numera nästa alltid i termer av framväxten av icke-materiella konfliktlinjer. Och visst finns en genuin konkurrens mellan fördelnings- och identitetspolitik. Man kan inte maximera båda samtidigt. Men det är inte kulturkriget som kastrerat vänstern. Det är den växande insikten om att de politiska musklerna långsamt förtvinar.

Populismen växer i sprickorna när de gamla strukturerna krackelerar. Det är antiintellektuellt att försöka reducera populismens uppgång till en följd av misslyckad vänster- eller högerpolitik. Varken jobbskatteavdrag eller höjda skatter betalar Jimmie Åkessons riksdagslön.

Däremot är populismen otänkbar utan en stark förväntan på politikens möjligheter.

Det brukade vara en mobiliserande borgerlig sport att attackera den socialdemokratiska berättelsen om folkhemmet. Sveriges välstånd byggdes av entreprenörer, inte av byråkrater. Individualism, inte kollektivism, har gjort Sverige till ett av världens mest välfungerande länder.

Nu odlas återigen en myt om folkhemmet, denna gång av Sverigedemokraterna. Nyckelord: svensk kultur, sammanhållning, homogenitet, trygghet och - framförallt - politisk vilja. Den är lika falsk som någonsin den socialdemokratiska berättelsen men den ges fritt spelrum i ett debattklimat där hela det politiska landskapet består av självspäkande politiker som inte anser sig ha gjort tillräckligt.

När alla partier tävlar med varandra om att lova en kraftfullare stat stärks föreställningen att det är den politiska viljan, inte förmågan, som har saknats.

Vi behöver göra upp med det där. Vi lever i en politiserad tillvaro men just nu behövs ett politiskt ledarskap som vågar säga det självklara: allt är inte politik, och politiken kan och bör inte göra allt.

Annons
Annons
Annons
Annons