Hårt mot hårt – på rätt sätt

Listan kan dessvärre göras längre.

Läggs alla små och stora händelser som polisen har att hantera under en vanlig helg och det är lätt att bli mörkrädd.

Det räcker dock att studera utfallet av de nationella mätningar av upplevd oro för brott som genomförs med jämna mellanrum för att inse att de stigande nivåerna av osäkerhet också är intimt förknippade med medias rapportering. Brottsstatistiken visar inte direkt på att det skulle ha skett några omvälvande förändringar som sammantagna och var för sig skulle kunna förklara varför fler tycks bli allt räddare för att bli drabbade.

Många som uttrycker oro befinner sig normalt på ett sådant avstånd till våldet att de normalt inte kommer att drabbas. De som däremot har mest att frukta för att bli utsatta och som därmed har anledning att känna hög och växande oro, är de som tvingas leva där gängen så att säga spelar på hemmaplan.

Det är i dessa miljöer, i första hand i landets 63 utanförskapsområden, som denna grova brottslighet måste bekämpas med alla till buds stående medel.

Men ”alla till buds stående medel” betyder varken ”till varje pris” eller ”utan urskiljning”. De insatser som görs ska vara målsökande. De som tvingas leva nära gängen och våldet ska inte själva behöva känna sig anklagade för att vara medskyldiga bara för att de inte har någon annanstans att ta vägen.

Ett sådant förhållningssätt måste betraktas som en självklarhet i en rättsstat. Men risken finns att de samtal som nu pågår mellan sju av åtta riksdagspartier om akuta insatser mot våldet kan leda till insatser som i detta avseende motverkar sitt syfte.

Fyra kriminologer från Stockholms universitet skrev på Dagens Nyheters debattsida i söndags om bland annat förslaget om att införa så kallade visiteringszoner där normala grader av misstanke om brott sätts åt sidan. Det ska räcka med att exempelvis vistas på Hässleholmen, Hulta eller Norrby i Borås för att vem som helst vid enstaka eller upprepade tillfällen ska skunna stoppas och kontrolleras. Något som däremot förblir omöjligt i exempelvis Brämhult, på Trandared eller Byttorp.

De fyra forskarna ser förslaget som direkt kontraproduktivt: ”Att stoppas och kontrolleras är kränkande och diskriminerande för dem som utsätts upprepade gånger utan grund. Erfarenheter om dessa möten lever kvar mycket länge och sprids som sedelärande historier som spär på misstänksamheten minoritetsgruppen har gentemot polisen och samhället i stort.”

Den senaste tidens vidriga våld tycks gå mot nya höjder för var dag som går. Att i det läget inte agera, hänvisa till att polisen har de resurser som krävs och istället måste arbeta mer rationellt och målinriktat för att stävja våldet, vore direkt aningslöst. Den sortens politiska ”krafttag” betackar vi oss för. Men samma gäller även den pågående ”kriminalpolitiska kapprustningen” som pågår och som eldas under av en allt mer otålig opinion.

De fyra kriminologernas invändningar mot förslag som forskningen redan vet inte har annan effekt än på marginalen och för ögonblicket ska tas på största allvar. På samma sätt bör riksdagspartierna i sin iver att inte bli frånsprungna av opinionen hellre lyssna på det som polisen själva säger om behov och befogenheter än att själva försöka svinga allt längre och hårdare batonger.

Dagens alarmerande nivåer på våldet och oron måste tas på större allvar än så.