Har staden lärt sig bättre balans?

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Birgit Andersson tittar ut genom fönstret till sitt älskade och omhuldade hus på Mariedalsgatan.
Foto: Lars-Åke Green
Birgit Andersson tittar ut genom fönstret till sitt älskade och omhuldade hus på Mariedalsgatan.

I november 2007 hälsade BT:s fotograf Lars-Åke Green och jag på hemma hos Birgit Andersson på Mariedalsgatan. Ett oförglömligt möte med en fascinerande kvinna i ett hus som hon vördade och vårdade efter sin mor och mormor.

Men det började inte så bra. När vi ringde på, öppnade hon ett fönster i burspråket på andra våningen och ropade till oss ”jag tänker inte sälja!”.

Anledningen till att vi hamnade på Mariedalsgatan var att vi hade vandrat runt på Lugnet och letat efter ”hack” och ”mellanrum” i stadens allt mer putsade och polerade yta, där något av det förgångna fortfarande dröjde sig kvar. Vi hittade snart vad vi sökte, bland annat i skepnad av ett rött litet torp som dröjt sig kvar på gården bakom ett av husen invid Gustav Adolfskyrkan. Renoverat, nymålat och till synes välmående utgjorde det om inte ett verkligt alternativ till dagens bostadsbestånd så åtminstone en påminnelse om en tid då stadsdelen bestod av ett gytter av kåkar och kvartar hit och dit.

En tid det dessutom stank om, av allt från utedass till öppna avloppsdiken. Dåtidens Lugnet var en vilt växande stadsdel som saknade planering och där sanering och gentrifiering ännu var främmande begrepp. I dag ligger som bekant landet mycket annorlunda.

Det var så vi kom att tänka på Mariedalsgatan, på huset som verkade vara oförändrat och ovilligt att böja sig för trycket från den omedelbara omgivningen. Och när vi förklarat vårt ärende för ”postfröken”, som Birgit Andersson för äldre boråsare var mer allmänt känd som, var vi mycket välkomna och dörren öppnades till gårdagen. Välhållet, vackert och harmoniskt på ett sätt som övertygade om att bevarandet var resultatet av ett lika medvetet som självklart val.

Varför förändra om man trivs, om det inte behövs?

I dag är huset nedgånget och sålt. Rivning väntar, följt av ett nybygge som i stil ligger närmare de två fastigheter som tornar upp sig på båda sidor. Ännu ett ”hack” i staden försvinner.

Om detta har det blivit debatt. Inte minst har den märkts av på BT:s insändarsidor, vilket är begripligt: Bevarande och varsam renovering har historiskt sett inte direkt varit melodin i Borås. Det räcker med att påminna om Gamla teaterns öde för att det såret ska börja blöda igen och igen. Ändå är det ett faktum att staden är ett levande väsen som till sin natur är stadd i ständig förändring. Det finns en större medvetenhet i dag om att de styrande inte kan bete sig hur som helst i det offentliga rummet. Andra ideal är rådande än de som en gång drog stadsmotorvägen genom stadens hjärta och ödelade en stadsdel – Söder – på kuppen. Fler möjligheter än tidigare står faktiskt till buds trots att Götalandsbanan, efter flera decenniers planering och intensivt lobbyarbete fortfarande lägger en död hand över centrala och vitala delar utan något konkret hopp om ett snart besked om var, när och hur som tåget ska gå.

Samtidigt som centrum ska förtätas finns det möjligheter att expandera stadsrummet i nära nog alla riktningar. Den senaste visionen, som BT:s reporter Oscar Eriksson rapporterade om i torsdags, är att dra en ”superpark” genom Borås, ett ”grönt band som binder samman Borås norra och södra stadsdelar, och samtidigt angör flera av stadens viktigaste allmänna platser”. De som varit visionära är stadsarkitekten Richard Mattsson och stadsträdgårdsmästare Anton Spets.

Ett grönare Borås kan aldrig vara fel, men naturligtvis får vägen dit sina omedelbara konsekvenser. I takt med att staden fortsätter att förändras kommer somt att bevaras, annat att försvinna. Den historiska erfarenheten av hur den processen har gått till, är att den för Borås del har saknat måtta och balans, och att priset för ”moderniseringen” tenderat att bli alldeles för högt.

Har tjänstemän och politiker lärt sig av tidigare felsteg kan hoppet om en bättre, grönare stad vara värt en och annan uppoffring.

Jag kommer oavsett vilket att sakna det lilla huset på Mariedalsgatan.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.