Har M råd med SD:s ultimatum?

Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson kommenterade detta under torsdagens pressträff att sa att partiet står bakom principerna. Men ”opolitisk” ville hon inte riktigt acceptera. Svantesson har naturligtvis rätt, så tillvida att de framskrivningar som görs inför nästa år utgår från vad som i högsta grad var en politiskt kontroversiell valårsbudget där de rödgröna partierna ömsom skönmålade, ömsom fläskade på alldeles i onödan.

Det semantiska finliret var dock inte allt som Svantesson hade på hjärtat. Snarare var hennes huvudbudskap att partiet avser att lägga en egen budgetmotion, ett politiskt motbud till de rödgrönas förment opolitiska.

I allt väsentligt är ett sådant steg oproblematiskt så länge det åtminstone är Alliansens reformagenda som är utgångspunkten. I den bästa av världar skriver alla fyra partier under motionen.

I nästa vecka kommer riksdagen också att få ta ställning till talmannens förslag om att låta Moderaternas partiledare Ulf Kristersson bilda regering. Men Alliansen är splittrad. Centerpartiet vill inte bli beroende av SD och Liberalerna har för sin del redan sagt att de kommer att rösta nej. Därmed lär det inte heller gå att bilda en ren M-regering eller en M+KD-regering även om Sverigedemokraterna skulle ge grönt ljus.

Men SD har trots det uppfattat situationen som att de har alla kort på hand – åtminstone i förhållande till Moderaterna. Med både budget- och regeringsfrågan öppen, och dessutom oro i Alliansleden, vill SD tvinga Moderaterna till eftergifter. Samtidigt vet alla parter att regelrätta förhandlingar knappast är aktuella.

Just nu talar alla parter genom pressen. Ska Kristersson släppas fram som regeringsbildare, och ska han dessutom få regera med egen budget, så kräver SD att ”den som vill försäkra sig om vårt stöd måste snarast möjligt avisera åtgärder för att minska tillströmningen av nya asyl- och anhöriginvandrare”.

Det är ett förhandlingsbud, men inte det hittills enda. Det första lade Kristersson efter det att talmannen pekat ut honom som statsministerkandidat. Då lät han meddela att den tillfälliga asyllagen ska fortsätta och att en parlamentariskt utredning där även SD ingår ska tillsättas om den långsiktiga migrationspolitiken.

Det budet sa SD:s Mattias Karlsson uttryckligen nej till under torsdagen. Han lade för säkerhets skull till att detta var fråga om ”ultimativa” villkor.

Nästa bud från Moderaternas sida kan komma i den budget som partiet presenterar i nästa vecka. Det kan säkert läcka ut något innan dess, men i kammaren kommer allt att ske inför öppen ridå och med övriga partier som åskådare.

I detta läge måste därför det statsbärande partiet och dess ledande företrädare sansa sig och noga fundera över hur framtiden ska se ut.

Det är nämligen inte säkert att det finns ett sätt, en lösning som gör att partiet kan vinna makten utan att förlora något väsentligt. Ty den ekvation som nu ställts upp om regeringsmakten och budgeten innehåller en politisk svårhanterlig paradox:

För varje steg som tas i riktning mot att möta SD:s ultimativa krav ökar avståndet till åtminstone två av fyra Allianspartier.