Har Liberalerna inte fått nog med problem?

#Metoo förde det goda med sig att fler kvinnor vågade och valde att berätta om sexuella trakasserier och övergrepp. Den nu avslutade processen mot den så kallade Kulturprofilen ledde till två fällande domar och ett långt fängelsestraff för våldtäkt.

Men de många vittnesmålen har också lett till att det som tidigare kunde passera som något obehagligt och oönskat nu har fått en inramning där de lägre trösklarna för att reagera får fler utsatta att reagera tidigare.

Att förre jordbruks- och landsbygdsministern och nu närmast riksdagsledamoten för Centerpartiet Eskil Erlandsson inte verkar veta var han ska ha sina händer, har lett till att fyra riksdagskvinnor som tillhör Moderaterna anklagar honom för sexuella trakasserier.

Nu har Erlandsson avgått, vilket i sammanhanget var det enda tänkbara. Det som istället ska ges större utrymme är det faktum att det i den 349 personer starka skaran av folkvalda lagstiftare finns både offer och gärningsmän.

”Det Eskil gjorde var olämpligt oavsett var på gradskalan man tycker att det här befinner sig. Det är jätteviktigt att säga ifrån”, sa Cecilie Tenfjord Toftby från Borås som är en av de kvinnor som utsattes för oönskade närmanden.

Hon och de andra gjorde givetvis alldeles rätt i att markera. Erlandssons beteende var bortom alla anständighetens gränser.

Det finns en aspekt i sammanhanget som handlar vilket ansvar partiet har för en enskild ledamots beteende. Enligt uppgift var det Moderaternas gruppledare i riksdagen, Tobias Billström, som redan i december slog larm till sin kollega i Centerpartiet. Orsaken till att inget tycks ha hänt förrän i omedelbar närhet till internationella kvinnodagen 8 mars bör få sitt klarläggande. Men på det hela taget har Centerpartiet och Moderaterna visat att de kan hantera en riksdagsledamot som agerat omoraliskt.

Att partier av och till kan agera på ett sätt som ingen begriper, allra minst de som själva blir berörda eller hamnar i kläm, finns det många vittnesmål om. Liberalerna har i dagarna dock nått en punkt på den skalan som är svåröverträffad.

Riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl valde att utmana anständigheten när hon hyrde bostad av sin man och sedan fick riksdagen att betala hyran. Istället för att göra det anständiga och avgå, valde hon att skolka från riksdagsarbetet – ta ”time out” som det heter på nutidssvenska – och ställde partiet i dålig dager.

Men i fallet med EU-parlamentarikern Cecilia Wikström är det annorlunda. En av parlamentets mest inflytelserika ledamöter petades från EU-vallistan på grund av två styrelseuppdrag som ger Wikström en betydande inkomst vid sidan av sin redan väl tilltagna ersättning som parlamentsledamot.

Vilka motiv Carlsson Löfdahl tycks drivas av är inte så svårt att klarlägga. Men i fallet Wikström är det inte storleken på den egna plånboken som framstår som utmanande, utan partiets sätt att agera. Först fick Wikström grönt ljus och gratulerades till och med av partiledaren när uppdragen fördes på tal, nu kickas hon med hänvisning till att de sägs innebära en moralisk belastning för partiet.

Varför denna övning i självmotsägelse?

Om Moderaterna har sagt ifrån och Centerpartiet – om än sent – har reagerat på en enskild ledamots omoraliska agerande har Liberalerna själva valt att agera omoraliskt mot en framgångsrik och synnerligen engagerad parlamentariker som spelat med öppna kort.

Har inte Liberalerna nog med problem just nu? Måste de skapa nya alldeles i onödan?