Annons

Här hamnar Kristersson rätt

Det kan inte sägas nog många gånger: Sverige behöver strama upp umgänget med Kina. Det har Ulf Kristersson alldeles rätt i.
Ledare • Publicerad 6 januari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Moderaternas partiledare Ulf Kristerssson vid utdelningen av Svenska PEN:s Tucholskypris 2019 till den fängslade förläggaren Gui Minhai.
Moderaternas partiledare Ulf Kristerssson vid utdelningen av Svenska PEN:s Tucholskypris 2019 till den fängslade förläggaren Gui Minhai.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det har blåst hårt kring Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Han har inte stått pall utan svajat betänkligt. Men även om stormen kring hans löftesbrott lär lägga sig, kommer ovädersmolnen att följa honom vad avser partiets relation till Sverigedemokraterna. Ännu har inte vintern infunnit sig på allvar.

Men i ett bestämt avseende har Kristersson hamnat rätt. Den markering mot Kina som han gjorde i Svenska Dagbladet på nyårsdagen var till sin helhet välavvägd och syftet välkommet. Det går inte att jamsa när en totalitär diktatur med enorma ekonomiska muskler agerar på ett sätt som strider mot alla upptänkliga regler för umgänget stater emellan:

Annons

”Sverige måste vara kompromisslöst. Kina måste veta att om de inte släpper Gui Minhai fri så kommer det att påverka alla våra relationer i all framtid.”

I fallet med den fängslade svenske bokförläggaren finns det inget som talar för att Sveriges regering har någon som helst anledning att linda in orden, ta på silkesvantarna eller för den delen buga och bocka. Den enda diplomati som duger är den som inte viker en tum från krav på att Gui Minhai ska släppas fri. Men utöver att ha den moraliska rätten på vår sida, vad talar för att Sverige verkligen kan tala det ”brutala maktspråk” som Kristersson efterlyser? Och vad kan det bestå av?

I intervjun visar Moderatledaren tydliga exempel på att han inser möjligheterna men också begränsningarna. Vår strategiska och politiska ”litenhet” i förhållande till den stora draken gör att det är endast i samröre med andra som vi syns och hörs. EU är och förblir den naturliga vägen för Sverige när det gäller att agera på världsscenen.

Att Ulf Kristersson tycker att den rödgröna regeringen inte gör tillräckligt ska tas för vad det är. Så lät från andra hållet när det var en moderatledd Alliansregering och en vittberest utrikesminister vid namn Bildt som stod för de diplomatiska kontakterna i fallet Dawit Isak. Det finns skillnader vad avser hur utspelen kan göras beroende på om de sker i regeringsställning eller i opposition. En oberoende Gui Minhai-kommission kan dock vara på sin plats, om inte av andra skäl än att fortsätta hålla uppmärksamheten på fallet vid liv.

Men dessa reservationer innebär inte att moderatledaren har fel i sak om den Kinastrategi som regeringen lade fram i höstas. Den är milt sagt inte särskilt brutal i sina skrivningar och Sverige behöver fundera över var gränserna ska gå.

Handel, investeringar och olika utbyten är normalt alltid av godo, men det saknas en medvetenhet om riskerna. Dessutom behövs det ökade självinsikter om vad vi har som är omistligt och vad som står på spel.

I intervjun med SVD:s Anne Reuterskiöld gör Kristersson en markering om de hot som förts fram mot Sverige av Kinas ambassadör i Stockholm, Gui Congyou. Och här har han rätt i att vi aldrig ska ”darra på manschetten inför sådant beteende”. Men det verkligt insiktsfulla ligger i fortsättningen, om att i Sverige har även en hotfull ambassadör yttrandefrihet och kan säga vad han tycker.

Vad har vi att blygas för? Vi måste ”stå upp för våra ideal på ett lite brutalare sätt än vad vi är vana vid”.

Här har Ulf Kristersson sannerligen hamnat rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons