Hanteringen av försäkringskassan får en att vilja säga - Väx upp, regeringen!
Denna grundläggande insikt borde regeringen vid detta lag ha fått, kopplat till sin hantering av Försäkringskassan. Har man ett mål får reglerna sättas efter detta. Att försöka styra med olika tillsägelser skapar förvirring hos barnet, eller i detta fall hela myndighetens organisation.
I en ny rapport riktar Inspektionen för socialförsäkring (ISF) skarp kritik mot regeringen styrning av sjukförsäkringen de senaste åren. Hanteringen har redan tidigare skapat kontrovers, då man menar att den politiska styrningen är det som satt krokben för myndigheten. Ändå fick en tjänsteman, Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler, bära hundhuvudet, när hon sparkades från sitt uppdrag för några månader sen.
I rapporten kastas ytterligare ljus över denna problematik. När kostnaderna skenade och man från politiskt håll insåg att läget började bli ohållbart, skärptes inte lagstiftningen. Istället ändrades tillämpningen av den när regleringsbreven från regeringen bytte riktning. Detta innebar att mellan 2012 och 2016 steg sjukpenningtalet, för att sedan sjunka. Utan att regelverket förändrades.
Detta ledde också till förvirring inom Försäkringskassans organisation. Och ännu värre – en godtycklig och orättssäker handläggning av fall. Eftersom lagstiftningen inte ändrades kunde olika fall, beroende på tidpunkten under ovan nämnda period skifta. Detta handlar om mer än att organisationen i en myndighet har störts – det får också direkta konsekvenser för de människor som är beroende av samhällets skyddsnät.
Precis som när ett barn försöker förhålla sig till sina föräldrars hela tiden skiftande tillsägelser, försökte Försäkringskassan uppfylla det ständigt skiftande direktiven från regeringen. Ena gången var fokusområdet ökat förtroende, nästa gången sänkt sjukpenningtal och gången efter det fler personliga möten. Försäkringskassan implementerade blint direktiven för att kunna visa resultat, och blev en form av offer för regeringens splittrade styrning. Reglerna var detsamma, men tillsägelserna spretade oerhört.
När allt detta dragits till sin spets blir det dock uppenbart att Försäkringskassan inte alls är barnet i rummet, och regeringen sannerligen inte är de vuxna. Snarare är barnet regeringen själv, med Annika Strandhäll i spetsen. Framför allt är de barnet som gör fel för att sedan peka på någon annan, i detta fall – Försäkringskassan och dess tjänstemän.
Detta handlar inte om en femåring, utan om ett statsråd. Och Sverige sjukförsäkring är inget dagis. Visst kan man säga skärpning, men i detta fall behövs mer än så – det behövs en ny regering, under förutsättningen att de även i sin relation till myndigheter kan vara de vuxna i rummet.