Mikael Hermansson: Hade värnskattens effekter tagits på allvar hade den redan varit avskaffad
Det förvånade inte att finansminister Magdalena Andersson (S) retoriskt försökte distansera sig från kritiken genom att hävda att om S hade fått bestämma hade värnskatten varit kvar. När till och med SVT:s studioreportrar under förmiddagssändningarna drev med det papegojartade upprepandet borde även de mest bedrövade socialdemokrater har insett att det försvaret inte fungerade.
Det blev dessutom direkt pinsamt när det sedan visade sig att finansdepartementet hade fått stryka tabellen över inkomstskillnaderna ur kapitlet om makroekonomiska nyckeltal.
I sak stämmer det att inkomstklyftorna ökar när värnskatten tas bort. Men så hade inte behövt bli fallet om det inte varit så att ett antal regeringar har struntat i att ta bort den långt tidigare. När värnskatten infördes 1995 var den motiverad av två anledningar: Det fanns ett verkligt behov av att förstärka statsfinanserna efter krisåren och att skatten skulle vara tillfällig. 1999 togs den visserligen formellt bort men ersattes i samma veva med en extra statlig inkomstskatt. I sak stämmer det att inkomstklyftorna ökar när värnskatten tas bort. Denna har sedan levt vidare som en form av godispåse som ett antal regeringar kunnat att plocka ur – trots att den i praktiken har fungerat som en straffskatt på utbildning och ambitioner.
Om finansministern vill motverka klyftor borde hon sluta gnälla. Då blir det lättare att ta nästa steg och kanske komma längre i arbetet med att minska de klyftor hon nu försöker svära sig fri från att ha medverkat till.
