Guteland: Glöm inte Dawit Isaaks kamp

Gästkrönika
Vi får inte glömma att personer som Dawit Isaak fortfarande fängslas i Eritrea.
Foto: Christine Olsson/TT
Vi får inte glömma att personer som Dawit Isaak fortfarande fängslas i Eritrea.

Jag får otroligt mycket post till mitt postfack på jobbet. Just nu håller jag ändå utkik då Reportrar utan gränser under hösten kommer att dela ut Dawit Isaaks bok ”Hopp” till alla 751 Europaparlamentariker, i samband med att Dawit Isaak fyller 55 år.

“Hopp” är en antologi med texter av Dawit Isaak. Den har funnits på svenska ett tag men ska nu delas ut till alla Europaparlamentariker på flera olika språk.

Boken är uppkallad efter första delen av kärlekshistorien mellan Moses och Manna, två ungdomar som gör allt de kan för att stjäla tid för att umgås med varandra. Berättelsen skulle ha satts upp av en teatergrupp i Eritrea 1985, men blev censurerad av regimen. Dawit Isaak skriver själv att han önskar att fler kärlekshistorier från Eritrea blev författade, att värdefulla berättelser om kärlek skulle kunna hjälpa till att utveckla litteraturen i landet.

Trots att Eritrea och Etiopien för bara ett år sen slöt fred efter en 20 år lång konflikt och trots att FN lyft sina sanktioner, är det inte många eritreaner som har framtidstro. Den allmänna militärtjänsten, som med rätta liknats vid slaveri, är en av de största anledningarna till att många människor fortfarande flyr landet.

I Etiopien ”finns det inga civila” skojade en ung man 2017 i en fransk dokumentär om den eritreanska militärtjänsten. Det är en beskrivning som FN delar, och skriver om i sin utredande rapport från 2016.

Den obligatoriska och inte tidsbegränsade eritreanska militärtjänsten innebär att ungdomar under sista året i gymnasiet skickas till ett läger, där de blir psykologiskt nedbrutna och ”tränas”. Självklart ingår en grym pennalism, där sexuellt våld är vanligt förekommande.

Efter lägervistelsen har ungdomarna officiellt 18 månaders värnplikt. I realiteten vet dock ingen inte hur länge de blir borta från hem och familj. Kanske fem år, kanske tio år, kanske ännu längre.

Förutom ovisshet kring hur länge de behöver lämna över sina liv i regimens händer vet ingen heller var de kan komma att hamna eller vad de kommer att behöva göra. En vanlig syssla är dock att bygga vägar.

Tänk på saken. Att leva i ett land där alla kvinnor och män mellan 18-50 när som helst kan ryckas upp för att bygga en väg i 10 år. Slaveriet inom militärtjänsten är av de största anledningarna till att det fortfarande är många som flyr landet.

Eritrea har aldrig upplevt demokrati men det har alltid funnits människor som kämpat för ett öppet samhälle. Som nästan alla i Sverige vet, har Dawit Isaak nu suttit fängslad i 18 år, och under helt fruktansvärda förhållanden. Och fortfarande fängslas människor som Dawit i Eritrea. Detta måste vi ständigt påminna oss om och därför fortsätta att kämpa för en demokratisk utveckling i Eritrea.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.