Annons

Johanna Grönbäck: Vem bryr sig om regeringsmakten – vi behöver politiska reformer

Debatten har fokuserat på vem som ska sitta i regering med vem. Men vad de olika partierna vill göra om de väl får regeringsmakten, om det vet vi betydligt mindre, skriver Johanna Grönbäck.
Johanna Grönbäck
Publicerad 1 oktober 2018
Johanna Grönbäck
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Statsminister Stefan Löfven besöker ett socialtjänstkontor i Karlskoga. Socionomkrisen slogs det larm om redan 2015. Med dessa kriser borde politikerna bry sig mindre om makten och mer om reformer.
Statsminister Stefan Löfven besöker ett socialtjänstkontor i Karlskoga. Socionomkrisen slogs det larm om redan 2015. Med dessa kriser borde politikerna bry sig mindre om makten och mer om reformer.Foto: Henrik Montgomery/TT

Året var 2015 och det talades om personalflykt, vakanser och ett nästan fördubblat antal sjukskrivningar bland socialsekreterarna. Den ofördelaktiga trenden kändes igen i hela landet. En Novus-undersökning visade att sju av tio socialsekreterare hade allvarliga funderingar på att söka arbete utanför socialtjänsten.

Socionomkrisen var en kris flera månader innan migrationen ens formulerats som en utmaning, än mindre som ett problem. De migranter som kom att utgöra de stora volymerna var inte i närheten av landets gränser när 49 procent av de tillfrågade socialsekreterarna menade att man inte klarade arbetets krav på kvalitet och rättssäkerhet.

Annons

Behovet av reformer för socialsekreterarna kvarstår, och är långt ifrån de enda som behöver genomföras. Sverige har stora reformbehov på en rad olika områden.

Villkoren för socialsekreterare liksom för många andra offentliganställda bör förbättras. Finansieringen av välfärden bör göras om. Statens uppgifter bör ses över. Arbetsmarknaden bör bli mer flexibel. Skatten sänkas. Skolan stärkas. Bostadsmarknaden liberaliseras. Kompetensförsörjningen förbättras. Polisens uppgifter koncentreras. Äganderätten stärkas. Miljöpolitiken effektiviseras.

Men de diskussionerna existerar knappt. Valrörelse, val, och efterspel till trots har årets sakpolitiska samtal varit förvånansvärt få. Idéer om möjliga reformer är knapphändigt artikulerade och futtigt debatterade. Alldeles för snabbt och alldeles för ofta kom istället valrörelsens debatter att fokusera på vilka som ska sitta i regering, med vilka och med stöd av vem.

När politik har reducerats till en fråga om regeringsmakt, är det inte konstigt att regeringsfrågan blir svårdiskuterad. Om makten är målet och de politiska idéerna perifera kan Sverigedemokraterna presenteras som ett nästan bekymmersfritt stödparti. Varför skulle de inte vara det, när politiken är lika okänd som sekundär? Inte heller blir det märkligt när Socialdemokraterna tycks ha identifierat främst Centerpartiet som sin rimligaste regeringspartner – trots att centern nu är det parti som värderingsmässigt står längst ifrån Socialdemokraterna. Och hur kan inte S-väljare bli irriterade när Socialdemokraterna så snabbt säger nej till att agera stödparti åt en alliansregering – när förhandlingsläget för att få igenom S-politik borde vara bland bästa möjliga under nuvarande förutsättningar?

Så har maktfrågan trängt undan viktiga diskussioner om vilken politik som behövs för att förbättra Sverige. Detta trots att reformbehoven är många och i flera fall akuta. Även om opinionsbildare som SD har varit duktiga på att skapa en bild av att reformbehoven har kommit av den stora invandringen, är behoven allt annat än nya. Socionomkrisen är bara ett exempel på att systemens brister går längre tillbaka än hösten 2015. Invandringen har som mest inneburit ett extra tryck på ett redan knackigt system.

Och så fortsätter debatten handla om vem som ska sitta i regeringen med vem. Alltmedan socialsekreterarna fortsätter vänta på reformer. Men vem vet, kanske är det just med en svag regering som välbehövliga reformer faktiskt kan genomföras – blocköverskridande och med ansvarstagande parter.

Annons
Annons
Annons
Annons