Annons

Johanna Grönbäck: Till slut håller vi ju ändå alltid med varandra

I Sverige körde vi Saab, åt gröt och röstade på Socialdemokraterna. Nu vet vi alla bättre. Nu cyklar och joggar vi, äter bulgur och egenodlade tomater, men har ännu inte landat i vad vi ska rösta på.
Johanna Grönbäck
Gästkrönika • Publicerad 6 april 2018
Johanna Grönbäck
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Gäss i flock i Oregon, USA. Ja, vi uppträder ju gärna i flock.
Gäss i flock i Oregon, USA. Ja, vi uppträder ju gärna i flock.Foto: RON WINN

I Sverige är vi eniga. Det kan nästan sägas vara inbyggt i systemet. Tvåkammarriksdagen är avskaffad. Författningsdomstol saknas. Det politiska systemet är i stor utsträckning byggt för att underlätta politiskt beslutsfattande.

Annons

Det finns en stark – säkert välmenande – vilja att nå konsensus. Ibland kallas det för politisk korrekthet. I själva verket handlar det oftare om en hurtig vilja eller ängsligt behov av att enas kring en och samma åsikt.

Nog är det därför som frågan om samvetsfrihet skaver. Varför ska en barnmorska inte göra allt som andra barnmorskor gör? Nog är det till stor del därför som frågan om religiösa friskolor skaver. Varför ska en skola erbjuda något utöver det som står i läroplanen? Kalla det för en hurtig längtan efter enighet eller ett ängsligt behov av att motverka det avvikande, i praktiken handlar det om en enveten konsensuskultur. Faktum är nog att konsensuskulturen skapar fler skavsår än det som avviker.

Svensk konsensus finns i att religion är något vi lämnat, inte bara som stat utan även som människor. Katrine Marçal formulerade det bra i DN (24/3): ”I Sverige betraktas religion i bästa fall som någon form av milt bakåtsträvande vidskepelse som folk eventuellt kan få ägna sig åt på fritiden”, inte som något som har ett värde.

Utan större protester kan en minister säga att det svenska samhället – alltså gruppen av människor – är sekulärt. Att det är ett tveklöst auktoritärt uttalande som pådyvlar människor en (icke-)tro slinker undan eftersom uttalandet är i linje med vår enighet. I Sverige tar vi i hand, som statsministern sade, trots att det är och för alltid bör vara upp till varje enskild person att avgöra. Att vi skulle kunna vara oeniga om hur man beter sig, faller sig så onaturligt att statsministern tycker sig kunna svara för vad vi ska göra när vi träffar en annan person.

Det ängsliga behovet av enighet är tydligt i frågor om religion, men märks också av i mer renodlat politiska spörsmål.

I Sverige ska alla med. När åsiktspendeln svänger, då svänger den gärna rejält. Och så blir avvikande åsikter närmast skamfulla. Att vara för en generös invandring uppfattas i dag inte så mycket som en åsikt som ett faktafel. Nog var situationen den motsatta för bara några år sedan.

Det gäller i religion och politik, men hittas även bortom det offentliga samtalet.

I dag röker ingen, men alla joggar och äter nyttigt. Det är trendigt, men det är också något mer. Det är ofta en tillhörande, fingerpekande mentalitet av att den som inte slutat röka, börjat jogga och valt bulgur framför pasta snart kommer att sluta röka, börja jogga och äta bulgur. Det är idén om att spagettikillen inte (ännu) har förstått hur man ska leva. Att han aktivt och med goda argument skulle ha valt pasta finns inte på kartan.

Det finns något obehagligt i detta. Ett slags flockmentalitet där det avvikande inte ses som en annan värdering så mycket som en felaktig uppfattning i väntan på upplysning. Varför blir vi så bekymrade när något avviker, varför nöjer vi oss inte med en respekt för andra människors uppfattningar så länge deras agerande inte påverkar någon annan negativt?

Riskerna med vår vilja till enighet är många. Med konsensus kan man snabbt komma långt. Också åt helt fel håll.

Annons
Annons
Annons
Annons