Grönbäck: Syns inte, finns inte

Ledare Artikeln publicerades
Det finns fortfarande ett behov av att i EU:s näst sämsta land prata mer om vilken politik och vilka åtgärder som är mest effektiva. Annat är skamligt.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det finns fortfarande ett behov av att i EU:s näst sämsta land prata mer om vilken politik och vilka åtgärder som är mest effektiva. Annat är skamligt.

Sverige har näst flest drogrelaterade dödsfall i Europa, i relation till antalet invånare. Men debatten uteblir.

I många tidningar var det bara en liten notis som häromveckan presenterade nyheten. En försiktig rubrik med några få efterföljande meningar konstaterade att det av EU-länderna bara är Estland som har fler narkotikarelaterade dödsfall än Sverige. Det visar en rapport som EU:s narkotikacenter (EMCDDA) har tagit fram.

Att jämföra drogdödligheten länder emellan är inte lätt, länder registrerar dödsfall på olika sätt. Men i Sverige har dödsfallen fördubblats under de senaste tio åren, enligt Folkhälsomyndigheten. 2017 dog 626 människor, varav majoriteten i oavsiktliga överdoser.

Samma år dog 253 i trafiken, 55 på arbetet och 42 i skjutningar.

För vilket annat område hade den politiska debatten varit så påtagligt tyst om det dessutom visade sig att Sverige var näst sämst i EU?

Idén om det ”narkotikafria samhället” som politiskt projekt och vision är i mångt och mycket fortfarande dominerande i Sverige. 1978 fastslog riksdagen att knark är främmande för svensk kultur. När dödligheten bland tunga missbrukare 1998 visade sig vara högre i Sverige än i andra jämförbara länder fick dåvarande socialminister Margot Wallström frågan om hon skulle överväga alternativ till den svenska drogpolitiken, om den skulle rädda liv. Hon svarade nej. Här, i landet som gång på gång påstås vara landet lagom, finns den demokratiska världens mest absolutistiska syn på droger. Utrymmet för att svara annat än nej är begränsat, men har åtminstone blivit bättre.

Något narkotikafritt samhälle är inte Sverige, uppenbarligen. I dag beräknas omkring 30 000 svenskar har tunga narkotikaproblem.

Ett av problemen med den dogmatiska visionen om ett narkotikafritt samhälle som så hårt har omhuldats, är att den har gått hand i hand med idén om att allt är politiskt möjligt. Man har trott att drogerna går att utrota. Men det stora problemet med visionen har varit ett annat: I ett narkotikafritt samhälle finns det inte rum för narkomaner. Stigmat kring droger har också drabbat dem som missbrukar. Syns inte, finns inte.

Den preventionstanke som finns kring narkotikapolitiken har inte främst handlat om att förhindra människor från att hamna i missbruk. Den har, enligt Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete, istället handlat om att ”vinna majoritetsbefolkningens stöd för visionen om ett narkotikafritt samhälle”.

Opinionsbildningen har varit prioriterad framför humanistiska åtgärder.

På många håll görs viktiga insatser för att hjälpa dem som tillhör samhällets kanske mest utsatta. Men det finns fortfarande ett behov av att i EU:s näst sämsta land prata mer om vilken politik och vilka åtgärder som är mest effektiva. Annat är skamligt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.