Annons

Johanna Grönbäck: Spelar det någon roll hur LO mår?

Allt färre går med i facket. Hotar det den svenska modellen?
Johanna Grönbäck
Krönika • Publicerad 16 februari 2018
Johanna Grönbäck
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
LO håller färgen. Landsorganisationens ”borg” i centrala Stockholm klär i rött.
LO håller färgen. Landsorganisationens ”borg” i centrala Stockholm klär i rött.Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Organisera eller dö, skrev LO-tidningen Arbetet den 26 januari, och konstaterade att LO-förbunden fortsätter att tappa medlemmar. Det är ingen ovanlig trend. I Sverige liksom i många andra länder väljer allt färre att vara fackligt anslutna. 1993 var 85 procent av Sveriges anställda fackligt organiserade, 2006 var siffran 69 procent. Det är främst bland arbetare som organisationsgraden minskar.

Rimligt, kan tyckas. Arbetsmarknaden förändras och LO verkar inte sällan vara mer intressant för den som gillar klasskamp än för den som funderar över sin arbetsmiljö. Men fackligt medlemsläckage påverkar långt fler än LO, inte minst arbetsgivarsidan som tillsammans med de avtalstecknande facken är den svenska modellen.

Annons

Den svenska arbetsmarknadsmodellen består i princip av karteller – organiserade arbetsgivare och arbetstagare – som sinsemellan gör upp om arbetsmarknaden med dess lönenivåer, villkor, spelregler och så vidare. Grundidén är att det är parterna – inte politiker – som reglerar arbetsmarknaden.

Följer gör att modellens legitimitet bygger på att fackförbund och arbetsgivarorganisationer har höga medlemstal. När så Arbetet skriver ”organisera eller dö” är det inte så mycket retorik som fakta. LO:s läckande medlemsantal innebär en risk för LO:s politiska inflytande och legitimitet som reglerande part på arbetsmarknaden. På sikt kan det få konsekvenser för hela modellen. Hur liten kan en part bli innan den blir illegitim som reglerare av arbetsmarknaden?

Trots att allt färre är medlemmar i facket fortsätter dock kollektivavtalens täckningsgrad att vara hög – nio av tio anställda täcks. Men av dessa är omkring 1 miljon inte med i facket.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) släppte i dagarna den gedigna rapporten ”Hur fungerar kollektivavtalen?”. Här dras bland annat slutsatsen att med fackförbund som tappar i storlek, kommer kollektivavtalen i större utsträckning istället att behöva bäras upp av företagen – vars organisationsgrad ökat.

Rådet, som leds av professor Lars Calmfors, har därför undersökt företagens inställning till kollektivavtal. Resultaten visar att synen på avtalen varierar kraftigt mellan branscher, men att företag överlag har en positiv syn på dem. Varför? Mest för att avtalen ger företagen gott anseende och förbättrar relation till de anställda. Mindre för innehållet.

Större företag är mer positiva till kollektivavtal än mindre, vilket kan förklaras med att avtalen är bättre anpassade till stora företag, medan byråkratin blir tung för mindre företag. Det är minst sagt en utmaning när näringslivet förändras till att bestå mer av små tjänsteföretag och mindre av stora industrier.

Kanske finns det en brytpunkt, skriver rådet, där fackens minskade medlemsantal leder till att företagen ser färre fördelar med avtal och att kollektivavtalens täckningsgrad – modellens fundament – minskar. På tiden, kan tyckas, då modellens sämsta delar skapar höga trösklar in på arbetsmarknaden och gör det onödigt svårt för många att få sitt första jobb. Illavarslande, kan tyckas, då modellen fortsatt kan innebära sund lönebildning och välstånd.

Oavsett vad finns det goda skäl för parterna – särskilt facken och särskilt LO – att fundera på dels hur kollektivavtalen bättre kan anpassas också till små företag och en mer globaliserad värld, dels hur facken kan bli mer attraktiva för arbetstagarna. Om inte annat för sitt eget existensberättigandes skull. För att organisera istället för att dö.

Annons
Annons
Annons
Annons