Annons

Johanna Grönbäck: Ska en organisation verkligen se en statsminister som ”sin egen”?

LO har redan haft valupptakt. På scen stod ett glatt gäng och talade om hur man ska få medlemmarna att lägga sina röster på den partipolitiska delen av rörelsen.
Johanna Grönbäck
Gästkrönika • Publicerad 12 mars 2018
Johanna Grönbäck
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
LO:s Karl-Petter Thorwaldsson tackar statsminister Stefan Löfven (S) efter talet på LO:s valkonferens på Folket hus i Stockholm.
LO:s Karl-Petter Thorwaldsson tackar statsminister Stefan Löfven (S) efter talet på LO:s valkonferens på Folket hus i Stockholm.Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

Genom en halv miljon samtal (och 30 miljoner kronor) ska LO få en fortsatt socialdemokratiskt ledd regering med ”vår egen svetsare som statsminister”, som LO:s förste vice ordförande Therese Gouvelin uttryckte det.

Annons

Så har det alltid varit. LO och Socialdemokraterna är varandras historia. De är skapade av och till stöd för varandra, de delar personer och styrelseuppdrag, de delar makt och inflytande. Det var inte alltför längesedan som de också delade medlemmar, då medlemskap i LO-förbund också innebar anslutning till S – alldeles oavsett fackmedlemmens partisympatier.

Frågan är emellertid om LO och S delar framtid.

LO mår inte bra. Den fackliga anslutningsgraden har minskat för både arbetare och tjänstemän, men fallet har varit kraftigast bland arbetare. I dag är bara 61 procent av arbetarna medlemmar i facket. För tjänstemännen – som vanligtvis organiserar sig inom TCO-förbund – är siffran 73 procent. Enligt Arbetsmarknadsekonomiska rådets verkar detta bero mer på beteendeförändringar och mindre på politiska reformer och strukturomvandlingar. Rådet spekulerar i att attityderna till fackligt medlemskap har förändrats.

För LO är detta givetvis oroande. Kan LO:s politiska inflytande minska? Vad händer med LO om TCO blir större? Kan TCO komma att ta över LO:s roll som facklig huvudpart i den svenska arbetsmarknadsmodellen?

Smidigt, för LO, är väl att Sverige har den regering vi har. Från och med juli i år återinför regeringen avdragsrätten för fackavgiften – i hopp om att få fler att gå med i facket. Man har rivit upp lex Laval – och med det gett facket utökad makt över vilka som kommer hit och jobbar. Man motsätter sig en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring – mycket förmodligen för att den via a-kassorna frivilliga arbetslöshetsersättningen kan främja fackens chanser att locka medlemmar. I positiva termer kan det kallas för politisk-facklig samverkan. I kritiska termer beställningsjobb.

Problemet, för LO, är att arbetstagarna inte verkar vilja ha vad LO erbjuder. Det är inte lika självklart att gå med i facket i dag, inte ens när medlemsavgifterna sänks. Vi kan bara spekulera i vad arbetarna vill ha istället, men en tanke är att få ser värdet i att 30 miljoner av LO:s medel läggs på att hjälpa sittande statsminister bli omvald. Kanske vill man för sin fackmedlemsavgift ha något annat än partipolitik, valfilmer och regeringslojalitet. Det går att jämföra med det partipolitiskt obundna TCO som har gjort sitt förnyelsearbete, vuxit flera år i rad och som inte lägger medlemmarnas pengar på att kampanja för en socialdemokratisk valseger.

Men det är något med relationen mellan S och LO som skaver också bortom LO:s medlemsantal. Ska en organisation verkligen se en statsminister som ”sin egen”? Är det rimligt att en facklig organisation har så nära band med den lagstiftande makten att det går att tala om beställningsjobb? Skavet ska inte överdrivas, men relationen verkar alltför ofta resultera i att politiken tillgodoser ett fackligt särintresse framför ett allmänt intresse.

Det kanske är dags för S och LO att kapa bandet, för allas skull. Det som alltid har varit behöver inte alltid vara.

Annons
Annons
Annons
Annons