Johanna Grönbäck: Regeringen borde veta bättre än att följa eko-trenden
En ekologiskt odlad vallskörd blir 20–25 procent mindre än motsvarande konventionellt odlade skörd. En ekologisk spannmålsskörd blir omkring hälften så stor som en konventionell. En ekologisk potatisskörd än mindre.
Med andra ord får vi med ekologisk odling mindre mat än vid vanlig odling.
Men den allmänna bilden av eko-märkningen verkar vara att den står för bättre miljö och hälsa än andra odlingsformer. Och så är den trendig. År 2017 ökade försäljningen av ekologiska livsmedel med 9,8 procent. Samma år såldes ekologiska livsmedel för totalt 27,9 miljarder kronor, vilket är 9,3 procent av den totala livsmedelsförsäljningen.
Som i så många andra frågor vill den svenska regeringen även här tycka vad alla andra tycker och göra som alla andra gör – och lite till. I slutet av april fattade man därför beslut om att Jordbruksverket ska vidta åtgärder för att öka produktionen, konsumtionen och exporten av ekologiska livsmedel. Uppdraget får 50 miljoner kronor för åren 2018–2020.
Det nya uppdraget ryms inom livsmedelsstrategin som slår fast att all matproduktion i landet ska öka. Det är nästan lustigt motsägelsefullt.
Ett av regeringens mål är att andelen ekologiskt certifierad jordbruksmark ska öka från dagens 17 procent till 30 procent år 2030. Gör man den ökningen på bekostnad av konventionell jordbruksmark innebär det att vi totalt sett får mindre odlad mat än i dag.
I eko-odling får inte konstgödsel eller syntetiskt framställda kemiska bekämpningsmedel användas. I praktiken betyder det brist på växtnäring, mer ogräs och sämre skydd mot skadegörare. Därför blir ekologiska skördar relativt små. Det är därför man med blotta ögat kan se att eko-skördarna är de sämre.
Eko-målet är alltså direkt kontraproduktivt om man vill öka landets matproduktion och självförsörjningsgrad. I ett globalt perspektiv är målen om mer ekologiskt odlad mat än märkligare – hur ska fler kunna försörjas med sämre utnyttjande av världens åkermark?
Eko-euforin tyder på att det ändå finns skäl att så ihärdigt omfamna och gynna odlingsformen.
Staten subventionerar sedan år tillbaka årligen det ekologiska jordbruket med 600 miljoner kronor. Därutöver innebär den offentliga sektorns inköp av ekomat en merkostnad för skattebetalarna på mellan 270–310 miljoner kronor per år. Bara i Borås stad finns en målsättning om att 25 procent av alla livsmedel som köps in ska vara ekologiska – och därmed lite dyrare.
Men skälen till euforin och pengaregnet är fortsatt oklara.
Miljömässigt innebär den ekologiska odlingen, utöver miljöboven i utökad markanvändning, också ökad försurning. Den gynnar dock biologisk mångfald och minskar spridning av miljöfarliga ämnen. Men i övrigt saknas skillnader mellan ekologisk och konventionell odling. Eko-odlade grödor smakar inte annorlunda, och är inte mer hälsosamma eller näringsrika än vanligt odlade grödor.
Så varför envisas politiker med att gynna den ekologiska odlingen? Många är de vettiga miljöprojekt som man skulle kunna lägga pengar på istället. Men det är kanske inte lika trendigt.
