Johanna Grönbäck: Febrig politik skapar nya problem
När Miljöpartiet lanserade sina kandidater till Europaparlamentet möttes det med skepsis. Toppkandidaten Pär Holmgren, för de flesta känd som TV-meteorolog, hade vid åtminstone två tillfällen gett uttryck för att de demokratiska processerna borde avskaffas.
Tiden var för knapp och klimatkrisen för akut, menade Holmgren.
Kritiken mot MP och namnvalet blev, med rätta, hård.
Stor oro eller en bild om en kris är en dålig grund för rationella beslut. Den väldigt stressade tenderar bortse från grundläggande fakta för att istället brista ut i ”bara någon gör något”. Men den svenska miljödebatten är under tillnyktring. Man har blivit mer intresserad av vad som faktiskt fungerar, och mindre av symbolpolitik och radikal retorik.
Nu har miljödebattens tidigare fartblindhet istället drabbat debatten om lag och ordning.
Det finns skäl att vara orolig över utvecklingen. Andelen utsatta för hot, misshandel och sexualbrott har ökat i Sverige. Antalet fall av dödligt våld likaså.
Att det här, liksom i miljöfrågan, finns behov av reformer ifrågasätts av få. Men istället för en diskussion om vilka reformer som faktiskt kan stävja brottsligheten, och på vilket sätt, hörs allt oftare en gapig och panikartad debatt önska radikala åtgärder. Det är ett rättsdebattens ”tiden är knapp, någon måste göra något” och det kalla huvudets motsats.
Ett bra land skyddar sina medborgare från övergrepp från både andra medborgare och staten. Det är därför vi har självständiga domstolar, de ska stå emot tillfälliga politiska nycker. Genom att rättsregler används på ett förutsägbart och effektivt sätt skyddas medborgare.
Men det petas på rättsstaten. Medier, politiker och tyckare fäller domar innan rättegångar hållits och kritiserar sedan domstolarna för att inte döma i enlighet med opinionen.
Det kritiska fingret riktas mot domarna istället för mot de politiker som stiftar lagarna. Den oskyldige förklaras skyldig till dess motsatsen är bevisad.
I andra febriga försök att ”göra något” har många stirrat sig så blinda på krafttagen att man bortsett från dess innebörd och konsekvenser. Kameraövervakning, åldersbedömningar och anonyma vittnen är några idéer som återkommande presenteras som nödvändig politik i behov av snabb implementering.
Men är de effektiva för att faktiskt lösa brott? Görs rimliga avvägningar mellan hantering av ett problem och medborgares trygghet och rättssäkerhet? Och hur stor är risken att åtgärderna slår hårdare och bredare än vad som behövs?
Alarmerande och febrig politik löser få brott – och riskerar skapa helt andra problem.
Att nagga på rättssäkerheten har vi inte tid med.
