Gott nytt år till er

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Fyrverkeri över Skeppsbron i Stockholm strax före midnatt på nyårsafton.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Fyrverkeri över Skeppsbron i Stockholm strax före midnatt på nyårsafton.

Jag vet inte hur mycket jag tror på det här med nya år längre. Tiden blir inte ny för att man skålar i champagne vid tolvslaget. Och kanske säger nyårsfiranden mer om tiden, än de nya åren gör.

Ring klocka, ring, i den bistra nyårsnatten. Ring ut det gamla, och ring in det nya. Nyårsnatten är sällan bister. Den är uppsluppen, sprudlande och förväntansfull. Varför ser vi ner på det gamla? Varför vill vi hela tiden börja om?

Jag har tänkt mycket på det där. Sociala medier möjliggör inte bara en smidig och strukturerad palett av minnen och händelser. Den gör också att vi kan dela med oss av dessa. Otaliga är statusarna och årskrönikorna jag har läst. Höjdpunkter i någons story på Instagram. Uppdateringar på Facebook om året som gått. Om mörker och ljus, nya jobb och relationer. Framgångar specificerade, motgångar reduceras till dalar och mörker. Alla dessa människor följer jag på olika sätt. De är vänner, bekanta. Men känner jag dem? Känner dem mig? Och vad är att känna någon, när sociala kanaler gör att man själv tillåts dirigera den yta man visar upp.

Det som förenar alla dessa uppdateringar är att man ser fram mot det nya året. Ett oskrivet blad som alla tycks längta efter att fylla. Jag tänker mer på det som hela tiden står skrivet, i stjärnorna, om man nu ska vara poetisk. Det som spänner över år, över tid. Det som är evigt.

Ändå beter sig alla som att livet består av saker som är förgängliga. Kanske säger det något om vår samtid. Relationer, jobb, bostäder och val. Tillfälligt och utbytbart. Passar inte plagget kan man köpa ett nytt. Lite så beter sig människor inför de nya året. Att år byts ut, och därför skulle hela livet börja om. Men så är det ju inte. Tiden spänner över så många tolvslag, så många kyssar och så mycket sorg.

Frank Sinatra sjöng “I did it my way”. Men läser man texten liknar hans väg så många andras, trots att han var en sin tids största celebriteter. Det är sorg, ånger, men också glädje. Den typen av känslor, lycka och sorg, framgång och motgång, är eviga. De bestäms inte av åren, och inte heller är ett år bara det ena eller det andra. Känslor är förgängliga, men det kommer hela tiden tillbaka. Jag tänker att även om jag inte känner alla dessa människor i mina digitala flöden, så delar vi antagligen så mycket mer känslor och erfarenheter än vi tror. För vi är alla människor, i en och samma tid.

I dag verkar människor hela tiden försöka särskilja sina egna erfarenheter och känslor, som de vore unika. Så är det ju inte. Inte heller är det sant att saker blir vad man gör det till. Livet och alla dess omständigheter, är större än så. Kanske har vi inte den makt vi önskar att fylla bladet. Kanske är det vita arket inte heller så tomt. Kanske är det just det som kan säga något om livet.

I August Strindbergs novell Ett halvt ark papper, låter han små anteckningar berätta en historia om ett helt liv. Strindberg var en litterär mästare. Han lyckades beskriva en människa som mister allt, i en novell, genom ett halvt ark papper. På sociala medier försöker många göra ungefär samma sak. Trycka ihop ett år, en spillra av livet i en uppdatering. I tidningarna försöker en spillra av vår tid sammanfattas i årskrönikor.

Återkommande är saker som har varit utmärkande. Med andra ord – unika, nya. Men saker förändras kanske inte så mycket som vi tänker oss. Kanske handlar det mer om att livet går vidare. Fort, ibland, långsamt ibland. Och jag tror inte att gängse person som försöker sammanfatta sitt år i en uppdatering lyckas riktigt. Det är ju så mycket vi inte pratar om. Känslor, som vi alla har, men som vi inte vågar sätta ord på. Vardag och saker som är vanliga, som vi delar med många, men som inte passar in i den individualistiska samtiden där varje person ska vara ett original. Kanske också för att de flesta inte är August Strindberg.

Jag tror inte att det är så. Åren gör inte ark helt blanka, vi skriver inte vårt liv själva. Precis som i Strindbergs novell är vi offer för dess omständigheter. Ibland har dessa ingen nåd. Livet har helt enkelt sin gång, och åren passerar genom det precis som tiden. Men ett nytt år gör inget nytt liv. Ett nytt år lägger helt enkelt till ett blad i det som blir boken om ens liv.

Tranströmer skrev “Livet är ingen raksträcka, utan snarare än labyrint”. Och så är det nog. Tiden går ibland fort, och ibland långsamt. Likaså livet. Vår vilja att styra över det är en önskan som nog aldrig kommer slå in. För mycket saker är skrivna i stjärnorna sen tidigare. För mycket saker är eviga. Och det mesta är omständigheter. Vi är alla fångade i livets labyrint. Men det är i sig rätt spännande.

Det behöver inte heller vara så djupt, även om djup inte för den saken skull innebär mörker. Att reflektera över tiden som går är bra. Att uppskatta och lära av det gamla är nyttigt. Men att tro att det nya gör saker oskrivna, ogjorda och oss till författaren av våra liv, är nog väl optimistiskt.

“Jag måste varit gjord av eld, för allting som jag rör vid blir bränt. Men strunt i det, för hela haket sjunger, gott nytt år till er.” sjunger Håkan Hellström på sin nya platta. Att en av mina favoritartister släppte nytt under året var ett av mitt 2018 års glädjeämnen. Håkan gör det alltid “his way”.

Så strunt i detta – ikväll så behöver man inte tänka på det. Ikväll behöver man skåla. Om inte för det nya året så för vad Pär Lagerkvist skrev – Omåttligt stort är att leva.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.