Gör inte front mot turkarna

Ledare ,
En av de turkar som röstat nej till författningsförändringarna och som trotsade regimen och under natten till måndagen protesterade i Istanbul.
Foto:

Resultatet av den turkiska folkomröstningen förra veckan skrämmer på många plan. Kan EU verkligen fortsätta relationen till en stat som utvecklas i auktoritär riktning?

51 procent av dem som deltog i folkomröstningen röstade för att ge president Recep Tayyip Erdogan mer eller mindre oinskränkt makt. Frågan är nödvändig att ställa: Vad kommer att finnas kvar av Atatürks statsbildning och av ambitionen att närma sig Väst i allmänhet och EU i synnerhet om Erdogan med den nya konstitutionen i ryggen kan sitta vid makten till 2029?

Det är visserligen första gången som den turkiska konstitutionen ändras genom vad Erdogan själv kallar för ”civil politik”, och inte genom ingripande från militärens sida, men det väger likafullt lätt i sammanhanget. Frågan som först av allt måste få ett entydigt svar, är huruvida Turkiet verkligen är att betrakta som en demokratisk stat i traditionell bemärkelse.

Att ersätta dagens parlamentariska styre med presidentstyre innebär en maktförskjutning till despotens fördel. Det är så som Erdogan allt tydligare framträder för omvärlden.

Det är i förhållande till en pågående förvandling i allt tydligare auktoritär riktning som farorna med den nya befogenheten att av egen kraft utse ministrar, myndighetschefer, en majoritet av landets domare, att styra via dekret inom de områden där lagstiftning saknas, liksom avskaffandet av parlamentets granskande funktioner ska förstås.

Rimligen innebär detta att Turkiet varken kan eller vill fortsätta medlemskapsförhandlingarna med EU som pågått sedan 1987. Det kan finnas skäl att inte stänga alla dörrar från EU:s sida, men i ett bestämt avseende är det helt otänkbart: De senaste dagarnas utspel om att återinföra dödsstraffet lämnar inget utrymme för tvekan om det omöjliga i fortsatta förbindelser.

Det finns dock två aspekter som ställer till det för den som helt vill bryta alla förbindelser. Den första rör Nato, som en överväldigande del av EU-länderna är medlem av tillsammans med Turkiet. Går det att bevara en försvarsallians om inte alla medlemmar har samma uppfattning om frihet och demokrati som det främsta vapnet?

Den andra är känsligare och rör de turkar som lever i EU-länderna och som nu deltagit i folkomröstningen. Till vilket samhällsskick bekänner de sig – den traditionella västliga demokratin eller till Erdogans egen vrångbild av denna?

Den frågan är under normala omständigheter omöjlig att ställa. Dels för att den förutsätter att alla turkar kan dras över en kam, dels för att den bortser ifrån det uppenbara – att 49 procent trots allt röstade mot att ge presidenten all denna nya makt. Men i det uppskruvade läge som nu råder räcker inte det, vilket bland andra CSU-politikern Stephan Mayer gjort tydligt i Bild Zeitung efter folkomröstningen: ”Under nästa mandatperiod måste frågan ställas om det är dags för en begränsning av dubbla medborgarskap”.

Ett sådant beslut är fullt möjligt att fatta. Men leder en sådan inskränkning verkligen till det som är önskvärt, nämligen att fler ska välja den öppna demokratin framför den slutna despotin?

Från EU:s sida är en konsekvent handlingslinje mot Erdogan nödvändig. Men lika nödvändigt är det att inte dra upp en ny front mot de turkar som vill att deras ursprungsland ska utvecklas i en annan, demokratisk riktning.