Ge S i Borås vetorätt och all valfrihet försvinner

I veckan gick Kammarrätten i Stockholm på Förvaltningsrättens linje och avslog Borås stad överklagan av Skolinspektionens beslut att låta Föreningen islamiska skolan starta i Borås. Olsson och många med honom inom Boråspolitiken gillar inte det beslutet. Även Moderaterna står bakom överklagandet. Det som gör att det uppstått en bred uppslutning är att många helt enkelt inte gillar att det är en muslimsk skola som ska starta. Det finns nämligen misstankar om att huvudmännen bakom skolan omfattar åsikter som, milt sagt, knappast kan sägas stå i överensstämmelse med vad som kan betraktas som lämpligt för en svensk skolhuvudman.

Skolinspektionen ser saken annorlunda och är den instans som har att fatta beslut om under vilka omständigheter en friskola kan få starta. Två rättsinstanser har nu avvisat Borås stads klagan. Det är dags att gå vidare.

Detta tål att upprepas, att det är fullt legitimt att tala och verka för att ett sådant veto ska införas. På samma sätt är det inte förvånande att det i dagsläget går att frammana starka opinionsyttringar eftersom det rör sig om en muslimsk friskola.

I normala fall skulle Ulf Olsson och Socialdemokraterna inte vilja stå sida vid sida med exempelvis starkt ifrågasatta invandringskritiska opinionsbildaren Katerina Janousch, som nu är en av krafterna som märkligt nog orkestrerar en mejlkampanj mot Borås stad efter Kammarrättens beslut. Inte heller skulle han känna sig särskilt bekväm med att hamna på samma sida som pastor Peder Teglund, som på samma sida vill förbjuda muslimska skolor men hävdar att kristna friskolor är både bra och nyttiga.

Det spårar lätt ur när sällskapet blir för brokigt. Olsson luftade först sitt missnöje med beslutet på Facebook. Kommentarerna kan sägas präglas av att han får medhåll av sina egna men också av en och annan mörkare markering eftersom det just handlar om muslimer. Även kommunalrådet Morgan Hjalmarsson skrev om domen på sitt Facebookkonto och fick många kommentarer. När hans partikollega, kulturnämndens vice ordförande Lars Gustaf Andersson, luftade sitt missnöje i kommentatorsfältet ville han gå längre än att bara följa partilinjen och därmed förbjuda religiösa friskolor; han ville även förbjuda religiösa samfund, vilket fick två partikamrater att be honom om att sansa sig. Ett litet exempel på hur det som börjar med ett relevant argument mycket lätt kan sluta med att de inblandade tappar masken.

I sin debattartikel argumenterar Olsson visserligen på ett sätt som lätt skulle kunna tas för populism när han hävdar att ”lagen måste ändras så att det är vi i Borås som får bestämma om Borås framtid, och inte några Stockholmsbaserade jurister”. Men om man bortser från det och istället ser till hur han vill att själva maktskiftet ska gå till, så har hans egen regering trots ett kongressbeslut om veto inte förverkligat detta under mandatperioden. Vilket är begripligt, inte minst med tanke på att risken med kommunala veton bedöms vara större än vinsten med att införa sådana.

Olssons krav på mer makt måste avvisas. Oavsett vilken ståndpunkt som intas i det aktuella fallet är det givet att ett kommunalt veto i händerna på en socialdemokratisk eller rödgrön majoritet i Borås inte bara skulle användas för att stoppa muslimska, eller för den delen kristna friskolor – utan alla friskolor.

De fullmäktigepolitiker som nu sluter upp bakom Olssons linje har därför ett ansvar och ett val: Hur långt är de beredda att gå för att i det enskilda fallet stoppa en skola de inte gillar om det som i slutändan står på spel är boråsarnas valfrihet?