Gärna hårdare tag, men främst mot utanförskapet

Ledare Artikeln publicerades
Gottsundaskolan i Uppsala brinner. Två 14-åringar har gripits av polisen.
Foto: Staffan Claesson®/TT
Gottsundaskolan i Uppsala brinner. Två 14-åringar har gripits av polisen.

Akuta insatser är viktiga. Men en mer permanent lösning på problemet med ungdomsgängen är inte möjlig om inte dessa betraktas och hanteras som en konsekvens av utanförskap.

Ena dagen handlar det om stök och hot på ett badhus. Nästa om bråk på McDonalds, på bussen eller egentligen var som helst. Morgonen efteråt kommer rapporter om en nedbrunnen skola eller nya bilbränder i utanförskapsområdena.

I huvudrollen finns ofta ett ungdomsgäng som drar runt på stan och lever rövare. Återkommande handlar det om barn som egentligen borde vara i skolan, vara hemma eller syssla med helt andra saker än att sprida skräck och göda tillväxten av oro i samhället.

”Det är ett gäng 13- till 15-åringar som stökat där inne. Personalen känner till dem sedan tidigare. Vi hart kört hem en till lämplig vuxen. Det är soc som sköter hela ärendet.”

Hur många gånger har inte den rutinmässigt framförda skildringen lämnats av en vakthavande polis till en kvällsreporter på någon av landets nyhetsredaktioner de senaste åren?

BT måndagen den 8 oktober.
BT måndagen den 8 oktober.

Just denna beskrivning avser det som utspelade sig på Stadsparksbadet i Borås i söndags. Ett gäng utagerande, våldsamma unga gav sig på personalen och en för dagen ledig polis som besökte badhuset tillsammans med sina barn. Efter att sagt till på skarpen men också handfast tryckt upp en av de unga mot ett skåp fick polismannen ta emot ett antal slag mot ansiktet. En polispatrull kom till platsen, och de unga avlägsnades.

Våldet mot polismannen är allvarligt i sig. Att förväntas ”tåla våld” i tjänsten påverkar den som blir utsatt. ”Jag har inte så stort förtroende för rättssamhället i övrigt. Jag har suttit på många rättegångar efter att ha blivit utsatt för hot och våld och det leder ofta ingenstans”, sa den påhoppade polismannen till BT

BT tisdagen den 9 oktober.
BT tisdagen den 9 oktober.

Så långt tycks inget vara nytt. Inte heller är förslagen för att komma åt problemet så värst nya eller unika. Det behövs tydligare lagstiftning för att bättre freda ”blåljuspersonalen” och för att kraftfullt möta den bristande respekt mot andras integritet, liv och egendom som gängens framfart utgör.

Det finns konkreta förslag på akuta insatser som i högre utsträckning än tidigare måste övervägas, som fler poliser, längre omhändertaganden av unga våldsverkare, vakter på allt fler platser där människor rör sig, kameraövervakning, tillträdesförbud och husarrest. Listan kan alltid göras längre.

Samtidigt råder det inga tvivel om att ett fungerande samhälle bygger på att alla som ingår i det vet var gränserna går. De åtgärder som nu kan bli nödvändiga är på samma gång en indikation om att liknande insatser redan har misslyckats.

Vad gör vi då, när mer av samma inte har räcker, och när analysen ofelbart leder tillbaka till de allt annat än gemenskapsfrämjande omständigheter som präglar dessa ungas uppväxtvillkor? De som utagerar på detta har ju inte bara ställt sig utanför samhället som helhet, de är även ofta främlingar i sin egen närmiljö.

Rimligen borde detta utanförskap stå i centrum för samhällets långsiktiga ambitioner.

I Barnombudsmannen, BO:s, rapport Utanförskap, våld och kärlek till orten: Barns röster om att växa upp i utsatta kommuner och förorter (2018) berättar barn själva om att detta främlingskap bland annat kan bero på i ”att de upplever en stat som dragit sig tillbaka och att vuxenvärlden har låga förväntningar på dem.”

Ett sätt för att då bli synlig och kunna göra sig hörd, är att bekräfta de låga förväntningarna genom att leva rövare. Att konstatera detta är inte att acceptera att så sker. Inte heller handlar det om att vira in problemet i ett akademiskt betraktelsesätt och språk. Det är snarare en relevant utgångspunkt för att förstå och för att kunna åtgärda, som inte utesluter mer omedelbara insatser.

Något som en av de intervjuade flickorna i BO:s undersökning vill se mer av:

””Och att polisen borde synas mer här och försöka få kontakt och prata med ungdomarna så att de förstår … alltså polisen är inte dåliga människor, utan de vill bara hjälpa oss i samhället och sånt”.

En och annan utsatt konstapel mår säkert bättre av att höra dessa ord. Men den djupare insikten som flickan har gjort, handlar om det som i slutändan måste till:

”Men egentligen det är inte riktigt något som polisen kan göra, utan jag tycker det är något som personerna själva borde ändra på sig själv på. Alltså det tankesättet som de har”.