Mikael Hermansson: Gapskrattet som kan ha avgjort valet
Nigel Farages The Brexit Party har som sitt enda politiska mål att se till att Storbritannien lämnar EU i linje med folkomröstningsresultatet 2016. För att nå partiets mål har Farage nu valt väg: Genom att bara ställa upp i de valkretsar där Labour innehar parlamentsmandatet, avser man att bidra till framgångar för det konservativa regeringspartiet – genom att verka för splittring.
The Brexit Party kommer inte att utmana Boris Johnson i de 317 valkretsar som tories vann i valet 2017. Den allians med de konservativa som Farage ville upprätta fick han nej till. Men i det tal han höll i Hartlepool i måndags – Labourfästet där 70 procent av väljarna röstade för Brexit – kunde han knappt hålla sig för skratt när han beskrev beslutet om att ge stöd till de konservativa som ett sätt att ”sätta nationen framför partiet”.
Andra kan hålla sig för skratt. I första hand drabbar Farage tilltag Labour, som hellre än att satsa på ett Brexitval föredrar att låta valrörelsen kretsa kring sociala frågor, orättvisor och inte minst den nationella hälso- och sjukvårdens framtid. Den strategin bygger på erfarenheterna från 2017, då Jeremy Corbyn bars fram av inte minst yngre väljare.
Nu ser det ut som att den taktiken kan komma att misslyckats redan innan den ens har hunnit sättas i verket.
Det finns säkert många Labourväljare som gillar kraftiga vänstersvängar, återförstatliganden, kraftigt höjda skatter och skenande offentliga utgifter. Men det finns Labourväljare inte minst i partiets starkaste områden som inte under några som helst omständigheter vill att Storbritannien ska stanna i EU. Det är denna stora grupp väljare som nu ställs inför ett val – röst på Corbyn eller Farage?
Mycket talar för att många Labourväljare kallt räknar med att detta val redan är förlorat. Den interna logiken är välkänd, inte minst i nordöstra England där motståndet mot Jeremy Corbyns ledarskap just nu är som starkast. Det finns en hel del bittra erfarenheter i de djupa leden av att gå till val med en partiledare som medlemmarna och väljarna inte litar på.
I det läget kan en svidande förlust vara enda vägen till förnyelse. I det läget blir Nigel Farages gapskratt lättare att stå ut med – åtminstone på valdagen – än den gamle vänstermannens sneda leende.