Fyra som vägrade tiga

Ledare Artikeln publicerades

Paris onsdagen den 7 januari 2015. Två maskerade män tar sig in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och öppnar eld med automatvapen.

På gatan utanför avrättar de två poliser. De agerar med militär precision och, enligt nyhetsbyrån AFP, skriker männen ”vi har hämnats Profeten” efteråt.

Ordet fryser till is.

Det faller tungt till marken.

De krafter som har gjort det till sin uppgift att hota och tysta det fria ordet känner varken nations- eller språkgränser och är definitivt inte knutna till endast en av många religioner.

Snarare handlar det om att makten i alla sina skepnader avskyr att bli granskad, hånad eller motsagd oavsett om det sker med väl avvägda och akademiskt underbyggda argument eller i form av smaklös och rentav stötande usel konst – som Lars Wilks rondellhundar.

Allra farligast är satiren när den är intelligent och på pricken. Som i brittiska Private Eye eller för den delen franska Charlie Hebdo.

Sådant tål inte makten. Då slår den tillbaka.

Det tillhör sannerligen inte den svenska vardagen att läsa franska satirtidningar. Men det fria ordets princip är oss inte främmande bara för att det elaka uttrycks på ett främmande språk.

Charlie Hebdo har gjort det till sin uppgift att driva med allt som andas demokratifientlighet och antiliberalism. Tidningen har publicerat de danska ”Muhammedteckningarna” som inspirerade till ett liknande dåd mot Jyllands-Posten där svenskar var inblandade, som dessbättre avslöjades. De fyra tecknarna som verkade under pseudonymerna Wolinski, Cabu, Charb and Tignous var både älskade och hatade.

Deras språk – satiren – var universellt.

Dessutom var de väldigt roliga.

Därmed blev de också måltavlor.

På sitt Twitterkonto publicerade Charlie Hebdo bara några timmar innan terrordådet en teckning som föreställde ledaren för jihadistgruppen Islamiska staten (IS), Abu Bakr al-Baghdadi. Men oavsett den publiceringen var det bara en tidsfråga innan ett större terrordåd med islamistiska förtecken skulle genomföras i Europa.

Nu har det hänt och i ett viktigt avseende har terroristerna faktiskt nått sitt mål:

Vi är rädda.

Det är precis vad de vill, att vår frihet och våra ord ska vara underkastade rädslan för deras terror. Att vi ska tiga eller välja andra ord.

För detta får vi skylla oss själva. Ty det är i vår oförmåga – eller rentav i vår ovilja – att göra åtskillnad mellan den enskilde människans förhållande till sin Gud och den terror som utövas med islamistiska förtecken som vi drar fel slutsatser. Precis som när vi lastar svenska judar för vad Israel har för sig på Västbanken eller kastar brandbomber mot svenska moskéer bara för att IS eller Al-qaida och andra mordiska galningar skriker ”Allahu akbar” när de skjuter ihjäl journalister och tecknare.

När vi gör så förlorar vi.

Världen behöver satiriker. Ibland är de bara de som kan utmana och göra rättvisa åt vår inskränkta syn på makt, religion och på oss själva.