Funcke: Det som kunde gå fel gick fel för Bergwall

Ledare Artikeln publicerades

Exponeringen av den process som ledde fram till att Quick dömdes för åtta mord i sex rättegångar är däremot föga njutbar. Det mesta gick snett, enligt den statliga utredaren Daniel Tarschys.

Tarschys vill inte ta ordet ”rättsskandal” i sin mun, men ordet lyser som en vattenstämpel på de 711 sidorna i Rapport från Bergwallkommissionen (SOU 2015:562). Så gott som allt som kunde gå snett gick snett. Normala rutiner åsidosattes medvetet eller förbisågs av personer som drabbades av tunnelseende. Fel lades till fel. Kanske kan det sammanfattas som en kollektiv oförmåga till källkritik. Eller, om man så vill, svensk godtrogenhet.

Att inte misstro allt och alla är inom vissa gränser en dygd, men när rätt ska skipas förvandlas dygden till en styggelse. Tydliga lagar och ett rättsväsende bemannat med poliser, åklagare, advokat, sakkunniga och domare med integritet som sätter fingret på varje detalj är kännetecknet för en rättsstat.

Enstaka misstag kommer alltid att begås. De korrigeras som regel genom att rättssystemet är uppbyggt på att parter med olika intressen ställs emot varandra. Fast i Quicksaken gick mycket fel inte en utan åtta gånger. Åtta utredningar och sex fällande morddomar där alla aktörer i större eller mindre grad bidrog till att Quick felaktigt dömdes för åtta mord.

Så när som på enstaka rättshaverister har svenska folket en mycket hög tilltro till svenska domstolar och domare. Fru Justitia med sin vågskål, svärd och ögonbindel ska borga för att alla får sin sak sakligt prövad. Hellre fria än fälla och skuld ska bevisas bortom rimligt tvivel.

Sex domstolar tittade dock i olika grad under bindeln och i Quicks vågskål för skuld låg en barlast som tyngdes ned även av Quicks försvarsadvokat.

Tarschys konstaterar att domstolarna har gjort avsteg från reglerna som normalt gäller. Sakkunniga har utsetts som varit jäviga, fällande domar har delvis baserats på andrahandsuppgifter, domare har inte ställt tillräckligt höga krav på utredningarna och brustit i sin bevisvärdering.

Det är ingen upplyftande bild av rättsstaten Sverige som Tarschys blottlägger och som nu sprids över världen. En tröst i eländet är att rättsväsendet i fallet Quick korrigerat sig självt och upphävt de fällande domarna.

Trots alla prövningar och omprövningar återstår nu den största av dem alla, nämligen självrannsakan.

Det gäller polisen, åklagarväsendet, advokater, rättspsykiatrin och domstolarna. De har nu samtliga att lämna förslag till åtgärder för att minimera liknande fall i framtiden. Minimera, eftersom misstag och missgrepp inte går att undvika och erfarenheterna från en rättsskandal torde inte ha längre livslängd än en eller möjligtvis några generationer.