Ledare: Vem vill bli politiker efter det här?
Den gångna hösten har Socialdemokraternas kris i Borås spelats upp inför öppen ridå. Och spelet har som bekant knappast varit vackert. Falska insändare, smutskastning, personpåhopp och andra fulknep har använts i syfte att eliminera varandra. Men det riktigt allvarliga med S-krisen ligger bortom frågan vem som gjorde vad och mot vem. Det allvarliga ligger i vilka slags signaler som partiets hantering av de inre motsättningarna skickar ut till allmänheten.
I veckan som gått har Samarbetspartierna L, C och MP beskrivit hur konflikterna stjäl fokus från det sakpolitiska arbetet. Så till den grad att det tvingat fram till ett krismöte mellan partierna i stadshuset. Det är knappast en omständighet som bidrar till att minska det redan existerade politikerföraktet, och den bidrar med största sannolikhet inte heller till att vilja få fler att engagera sig i lokalpolitiken.
Tidigare var partimedlemskap en viktig identitetsmarkör. I dag är det politiska engagemanget mer passivt. Att rösta ses som en självklarhet, men däremot inte att bli medlem i ett parti. Det svenska partiväsendet har därför i flera decennier dragits med sjunkande medlemsantal. Dessutom har partipolitiken, som ett sätt att förändra samhällsutvecklingen, fått ännu hårdare konkurrens i takt med digitaliseringen och sociala mediers framfart.
Varför överhuvudtaget engagera sig politiskt, eller i en förening, när man kan skaffa sig ett namn på till exempel mikrobloggen Twitter?
Denna utveckling är inte lika påtaglig för rikspolitiken som för lokalpolitiken som till stora delar består av fritidspolitiker. Den som vill engagera sig i lokala frågor måste således avsätta en betydande del av sin fritid, utan att få särskilt bra betalt, om ens alls, för att göra skillnader. Att hotet mot förtroendevalda dessutom ökar är inte en omständighet som gör det lättare för människor att vilja engagera sig politiskt.
De politiska partierna är förstås medvetna om detta eftersom de redan i dagsläget har svårt att rekrytera politiker. Många medlemmar är äldre personer som är formade i en tid då synen på det politiska engagemanget var annorlunda jämfört med i dag. Där medlemskap och lojalitet var självklart. Det är det inte längre. I dag är väljare betydligt mer rörliga, och mer benägna än tidigare att rösta på andra partier om de inte längre är nöjda.
Inte ens partipolitiken har undkommit slit- och slängsamhället.
Mot bakgrund av detta kan man därför fundera på vilket sätt S-krisen bidragit till fritidspolitikens förutsättningar. Vem vill engagera sig i partipolitiken när man inför allmänheten inte skyr några medel för att komma åt partikamrater som man i grund och botten delar samma visioner med?
