Frihet för de mest utsatta väger tyngre
Landets 290 kommuner utgör välfärdens verkstad. Ofta lyckas de faktiskt leva upp till de förväntningar som kommuninvånarna har rätt att hysa. Men erfarenheterna är numera entydiga om att det inte är en universallösning att kommunalisera viktiga samhällsfunktioner. Den svenska skolan utgör ett entydigt exempel på att sådana tilltag kan få katastrofala följder.
Därför finns det all anledningen att ställa sig starkt frågande till varför LSS-utredningen föreslår att hanteringen av stöd till barn med funktionsnedsättning i framtiden ska hanteras av landets kommuner.
Den som är under 16 år ska inte längre beviljas personlig assistans. Istället ska någon form av hjälp ges av kommunen inom ramen för en ny insats – personligt stöd till barn. Den bedömningen ska hädanefter göras på 290 olika ställen.
I hur många kommuner kommer andningshjälp dygnet runt att anses berättiga till stöd? I hur många ska den som vill se mer än insidan av sitt eget hem kunna få hjälp att gå på en hockeymatch eller en konsert?
Men för Anton Kry är LSS-utredningens besked varken ett stöd eller hjälp. Den 24-årige Hyssnabon, som BT:s Markreporter Malin Larsson berättade om i torsdagstidningen, har en psykisk funktionsnedsättning. Redan 2016 drabbades han då Försäkringskassan på order av den rödgröna regeringen skulle minska LSS-kostnaderna. Året efter fick regeringen backa från de drakoniska sparkraven, alltså samma år som Kry fick nej till personlig assistans. Istället ”erbjöds” han att få flytta till ett LSS-boende, något som han inte klarar av.
Beslutet har överklagats, avvisats och överklagats igen. Nu närmast väntar han och hans närmaste på att Kammarrätten ska säga sitt. Den 12 januari dras assistenterna in, vilket innebär att den frihet som lagen avsåg att ge inte omfattar Anton Kry. Men hans diagnos har inte förändrats i något som helst avseende.
LSS var en gång Frihetsreformen med stort F. I takt med att fler med funktionshinder har getts utökade möjligheter till att leva ett så ”normalt” liv som möjligt, har också kostnaderna vuxit. Idag omfattas cirka 20 000 personer av LSS. Ett antal uppmärksammade fall av bedrägerier inom ramen för LSS har dock använts som argument för att frihetsreformens räckvidd och innehåll ska minskas. Men hittills har ingen lyckats visa varför dessa högst konkreta problem ska hanteras genom att minska deras frihet som mest behöver den. Ty om det är kostnaden som oroar, torde det vara rimligt att först fundera på om andra poster i statens utgifter kan minska. Och om det är eventuell brottslighet som ska motverkas, borde det vara polisens ansvar oavsett hur stödet är utformat.
Nu måste LSS-utredningen granskas i detalj och dess förslag bli föremål för debatt på många nivåer i samhället. Till slut måste lagstiftarna ändå välja det perspektivet, att det viktigaste i sammanhanget måste vara att se till att bevara liv, hälsa och frihet för de minsta och de mest utsatta i samhället.
