Stig Fredrikson: Se upp för Putins och Trumps attacker mot våra öppna demokratier

Min fru och jag bodde den gången fyra och ett halvt år i Moskva. Det var en totalitär stat, en diktatur där invånarna hölls i schack av kommunistpartiet och säkerhetstjänsten KGB. Samhället kännetecknades av en ständig militär och polisiär närvaro. En liten skara modiga regimkritiker försökte protestera mot ofrihet och censur, men vi västkorrespondenter såg dem knappast som ett verkligt hot mot partiets och statens envälde.

Sin ställning som supermakt uppnådde Sovjetunionen framför allt genom upprustning. USA och Sovjetunionen rustade ikapp, med ständigt fler och nya kärnvapen. Nixon och Brezjnev träffades under mina Moskvaår för toppmöten som ledde till en viss bromsning av kapprustningen. Men båda länderna hade ändå vapenarsenaler som räckte till för att utsläcka allt liv på jorden flera gånger om.

Att det kalla kriget skulle ta slut var inget jag kunde föreställa mig när jag bodde i Moskva på 1970-talet. Sovjetstaten var en motbjudande diktatur. Ändå upplevde jag den som stark och monolitisk, tack vare den enorma militära uppbyggnaden. I Helsingforsavtalet 1975 blev det dessutom inskrivet att Sovjetunionens erövringar i Centraleuropa efter andra världskriget erkändes av väst. I utbyte godtog Sovjetunionen skrivningar om respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Men det var nog få, utom de oppositionella som bildade Helsingforsgruppen i Moskva, som trodde att de paragraferna skulle kunna urholka kommunistpartiets absoluta maktställning.

Eftersom jag de här åren var övertygad om att Sovjetunionen skulle bestå åtminstone så länge jag levde, brukar jag alltid framhålla att det kalla krigets slut var det mest glädjande och positiva jag har fått vara med om. Det började med Berlinmurens fall i november 1989. Det fortsatte med frigörelsen från Moskva i Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och de andra underkuvade länderna i Centraleuropa. Och det fullbordades på juldagen 1991 när Sovjetunionen upplöstes, och den sovjetiska flaggan för sista gången halades i Kreml.

Efter det kalla krigets slut uppstod en helt ny säkerhetsordning i Europa. Tyskland kunde återförenas, de centraleuropeiska länderna kunde utnyttja sitt nyvunna oberoende till att bli medlemmar av både NATO och EU, och av de femton sovjetrepublikerna blev det femton nya självständiga länder, med Ryska Federationen som det största.

Idag är det många som talar om att vi upplever ett nytt kallt krig i Europa. Den ordning som skapades i början av 1990-talet är hotad. Det var en ordning som höll i tjugofem år därför att alla stater i Europa hade erkänt den. Ryssland lovade exempelvis i ett avtal 1994 att respektera Ukrainas suveränitet och gränser, i samband med att de sovjetiska kärnvapnen på ukrainsk mark överfördes till Ryssland.

Det är Ryssland och den ryske presidenten Vladimir Putin som har brutit mot den europeiska säkerhetsordningen, genom att med militärt våld erövra territorium från ett annat land. Det skedde våren 2014 genom annekteringen av Krim.

Sedan dess har Putin, i sin strävan att återge Ryssland ställningen som stormakt i Europa, fortsatt att försöka utvidga Rysslands makt och inflytande ut över landets gränser. Putin är nostalgisk efter hur världen såg ut på det kalla krigets tid, då Sovjetunionens och USA:s presidenter satte sig ned och vid toppmöten gjorde upp om vad som tillhörde vem i Europa. När Angela Merkel efter erövringen av Krim talade med Putin, kom hon tillbaka med övertygelsen att ”han lever i en annan värld”, alltså att Putin lever med det kalla krigets världsbild.

Efter Krim har Putin, åtminstone inte ännu, använt militärt våld mot ett annat land för att stärka Rysslands makt. Men han har visat sig skicklig på att använda den nya sortens krigföring, med energivapnet, med cyberattacker och med hybridkrigföring, för att undergräva sammanhållningen mellan medlemsländerna i EU och mellan USA och dess europeiska allierade. Genom att politiskt och ekonomiskt stödja regeringar som Viktor Orbans i Ungern och högerpopulistiska partier i en rad väst- och centraleuropeiska länder försöker Ryssland rasera stödet för den liberala demokratin i Europa.

Och det paradoxala och skrämmande är att Vladimir Putin har fått en bundsförvant i Donald Trump. Den amerikanske presidenten tycks trivas bättre tillsammans med diktatorer och auktoritära härskare än bland ledarna för USA:s traditionella allierade.

Det finns mycket som förenar US:s och Rysslands nuvarande ledare. Båda sätter sitt eget land och dess intressen först, och båda är negativa till internationellt samarbete och multilaterala avtal. Donald Trumps kritik av NATO, som undergräver den transatlantiska länk som har funnits i sjuttio år, är det bästa som Vladimir Putin kan höra. Det finns bedömare i USA som på fullt allvar frågar sig om Donald Trump fungerar som ett redskap åt Vladimir Putin.

I så fall ligger det nära till hands att tänka sig att Donald Trump vill tacka för den ryska hjälpen i presidentvalet i USA i november 2016. Den ryska inblandningen är idag väl dokumenterad, av alla de amerikanska säkerhetstjänsterna. Men när Trump hade mött Putin på tu man hand i Helsingfors i juli 2018, sa han efteråt att han trodde mer på Putins förnekanden om inblandning än på sin egen underrättelsetjänst.

Än så länge har det inte blivit mycket av Trumps strävanden att förbättra relationen med Putin och Ryssland. Fortsatt ryskt aggressivt agerande har tvärtom lett till skärpta amerikanska sanktioner. Men det är den amerikanska kongressen som ligger bakom de besluten. Maktdelningen i Washington har hittills bromsat presidenten, när han har försökt öppna sig mot Putin.

Men för våra öppna demokratier i Europa finns det all anledning att ta attackerna från både Putin och Trump på största allvar. Vladimir Putin är ingen vän av vårt samhällssystem, grundat på frihet och demokrati. Donald Trumps upprepade kritik av de tyngsta ledarna i Europa, som Merkel och Macron, spelar bara Putin i händerna. Att slå vakt om de grundläggande demokratiska värderingarna är idag viktigare än någonsin för alla länder i Europa, även Sverige.