Stig Fredrikson: Hur blåser vi liv i 1989 års frihetskänslor?
En efter en, som dominobrickor, föll sedan de kommunistiska regimerna i Centraleuropa. Tyskland återförenades, och Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien återfick sitt nationella oberoende. Till sist, på juldagen 1991, upplöstes Sovjetunionen, och 15 nya självständiga stater bildades. Europa var inte längre delat i öst och väst, och järnridån hade förpassats till historiens skräphög. Friheten och demokratin hade segrat. Det var ingen hejd på euforin och optimismen om framtiden.
Idag kan vi konstatera att våra demokratier är hotade på många håll och att framtidstron från 1989-1991 är borta. Ryssland har grovt kränkt den säkerhetsordning som uppstod i Europa efter det kalla krigets slut, först genom kriget mot Georgien 2008 och sedan genom annekteringen av Krim 2014 och inblandningen i kriget i östra Ukraina. Redan 1993 lovade ju Ryssland i ett internationellt avtal att respektera Ukrainas suveränitet och gränser.
Många vill därför hävda att vi upplever ett nytt kallt krig. Relationerna mellan Ryssland och väst är idag sämre än på många år. Dessutom har det uppstått nya murar mellan Västeuropa och länder som Polen, Ungern och Tjeckien, trots att alla är med i EU. I Centraleuropa styr högerpopulistiska regeringar, påhejade från Moskva, även om regeringen i Polen inte har några varma känslor för Ryssland. Pendeln har svängt tillbaka från 1990-talets strävanden till mer samarbete över de gamla gränserna i Europa. Idag säger Orban i Ungern och Kaczynski i Polen att vi värnar nationalstaten. Vi vill inte gå från att underkasta oss en union, den sovjetiska, till att ta order från en annan union, den i Bryssel. Det som då glöms bort, är att länderna i Centraleuropa inte hade uppnått sitt nuvarande välstånd utan EU:s generösa bistånd och regionalstöd.
Med Trump i Vita Huset och Putin i Kreml, och med Kinas anspråk på att bli en global supermakt, är det idag den egna nationens intressen och egennyttan som dominerar världspolitiken, inte strävan efter internationellt samarbete för att lösa problem som klimatförändringar. Vladimir Putin har till och med dömt ut livskraften hos våra demokratier. Han har hävdat att ”den liberala idén är obsolet” och har haft sin tid i historien. I stället ligger framtiden hos auktoritära regeringar som förespråkar konservativa nationalistiska värderingar, något som också enligt Putin svarar mot vad en majoritet av befolkningen vill ha. Efter den liberala demokratin kommer alltså Viktor Orbans ”illiberala demokrati”.
Men ligger framtiden verkligen hos auktoritära regimer som hotar att utvecklas till totalitära? Orban i Ungern sitter säkert, och PiS-regeringen i Polen har just fått mandat för fyra år till. Samtidigt finns det, för den som fortsätter att tro på liberala demokratier, ljusglimtar i Polen, Ungern och Tjeckien i form av tilltagande motstånd och protester mot regimerna.
Att blåsa nytt liv i frihetskänslorna från 1989 är den största utmaningen idag för EU:s demokratier. Men då gäller det att inse att den populistiska vågen i många länder beror på att människor känner otrygghet på grund av tilltagande ekonomiska och sociala klyftor och orättvisor. Om demokratierna ska överleva i Europa, måste EU:s ledare snabbt börja ta de problemen på allvar.
