Freda våra gator och torg från skadegörelsen
Det man äger älskar och vårdar man, det man hyr älskar och vårdar man kanske lite mindre och det som är allmänt faller allt för ofta offer för vandalism och skada. Förenklat visserligen. Men hur kommer det sig egentligen att vi låter vissa våldföra sig på saker i våra gemensamma utrymmen?
I BT (7/11) kan man läsa om hur skadegörelsen eskalerat i Fristad. Det handlar om stenkastning mot lokalbussarna, växter som rivs upp ur jorden, och vandalisering. En lördag i början av månaden möttes Fristadsborna av att deras gemensamma torg blivit offer för skadegörelse. Planteringar, bänkar och soptunnor hade strukit med.
Men händelsen är inte någon engångsföreteelse. Inte heller är den vandalisering som drabbar Fristad ett isolerat exempel. Många orter och kommuner tacklas med stora problem som ökande skadegörelse av de allmänna ytorna utgör. Ungdomsgäng som hänger runt torgen på helgerna skadar och förstör. I vissa fall plantor, i andra fall hela busshållplatser. Att våldet mot den allmänna egendomen tillåtits eskalera är ingenting annat än ett samhällsmisslyckande.
I BT intervjuas Linda Bodén och Annika Lilja, ordförande respektive vice ordförande för Familjen Fristad. De pekar på att fritidsgården – Munkågården, har stängt på lördagar som en eventuell orsak till problemen. Men ungdomar ska inte behöva en fritidsgård som har öppet 7 dagar i veckan för att förstå att man inte ska förstöra allmän egendom. Skadegörelse är ett lagbrott, och således inte försvarbart, fritidsgård eller ej.
Inte heller gör konstnärliga ändamål skadegörelse acceptabelt. Det motivet är kanske något mer förståeligt än allmänt uppsåt att bara förstöra. Men lag är lag, det kan man inte ändra på. Detta fick konstnären Saga Berlin nyligen erfara när hon dömdes för grov skadegörelse i Södertörn tingsrätt. Brottet? Hon hade spraymålat en tömd simbassäng i Hägersten i Stockholm. Det låter kanske helt väsensskilt från unga gäng som förstör torg och kastar sten efter bussar. Men brott är brott, det kan man inte ändra på – och därefter dömer domstolen.
Men det är också här det skaver. I Fristad har ingen dömts för den grova skadegörelsen. En konstnär i södra Stockholm döms dock till höga skadestånd, och fallet blir uppmärksammat. Att Berlin dömdes är i lagens mening riktigt, men nog hade det behövs fler exempel på människor som dömts för skadegörelse än de som har estetiska motiv för sin vandalism.
När polisen i New York genomförde en offensiv mot kriminaliteten på åttiotalet var ett mål att stadsbilden skulle vara hel och ren. Nolltoleransen mot skadegörelse bidrog nämligen också till att brotten i allmänhet minskade.
Skadegörelse är således mer av en inkörsport till brottslighet än ett isolerat pojkstreck. Att utan anledning, annat än att förstöra, välta bänkar och kasta sten är i lagens mening oacceptabelt. Det borde likafullt vara socialt oacceptabelt.
Från Fristad, till Hägersten till New York. Skadegörelsen förekommer, fast den är oacceptabel och helt poänglös. Det handlar inte om konst eller bus, och förklaras inte med estetik eller stängda fritidsgårdar. Men lindrigare brott som skadegörelse och snatteri avfärdas allt för ofta som bus och stök. Så kan det inte få fortsätta.
I alla år har politiker förklarat krig mot droger och terrorism. Det är dags att även förklara krig mot skadegörelsen – och freda våra gemensamma ytor.
