Frankrike i goda händer

Ledare ,
Foto:
Foto:
Foto:
Foto:

Medan det enande Tyskland sörjer sin landsfader och det skakade Storbritannien inleder reträtten från EU har Frankrike möjligheten att anträda marschen in i skördemånaden under nyvalde presidenten Emmanuel Macrons ledarskap.

Artikeln publicerades 18 juni 2017.

Helgens andra omgång av parlamentvalet gav den blott 39-årige bankekonomens parti La république en marches egen majoritet. Och med den franska historien som klangbotten går det alldeles utmärkt att tala såväl om en ny revolution som att varna för ett nytt ”envälde”.

Ty inför en så överväldigande seger som Emmaunel Macrons kan inte ens den mest entusiastiske tillskyndare undgå att med viss bävan fråga sig vad denna enastående seger kan föra med sig.

”Skördemånaden” är hämtat ur den franska revolutionskalendern och inföll 19 juni till 19 juli. Den gregorianska kalenderns tideräkning ersattes 1793 för att in i minsta detalj för att omskapa människors föreställningsvärld, istället för gamla gudar var det naturens skiftningar som skulle uppmärksammas. Men revolutionens skördetid blev kort. Det ironiska i sammanhanget är att den nya kalenderns införande sammanföll med att det stora skräckväldet inleddes.

Det som började som en befrielse, slutade i förskräckelse.

Det molnet hänger även över Emmanuel Macrons stora seger.

All offentlig makt må utgå från folket, men även en god populist, som BT:s chefredaktör Stefan Eklund kallade Macron i sin söndagskrönika, har ansvaret för att bevara samhällets lagar och institutioner. En modern ”envåldshärskare” måste – oavsett hur många de egna mandaten än är – lyssna till den mångfald av röster som utgör det franska samhället av idag.

Vad är det för ett Frankrike som är målet för Macrons och partiets marsch?

Vad betyder det för EU att en så entusiastisk vän av unionen har fått så mycket makt?

Till stor del har Emmanuel Macron fått sitt starka mandat för att han protesterade mot att Nationella Frontens främlingsfientliga föreställningar också skulle vara det franska folkets. De stora integrationsproblemen – väsentligen större än i Sverige – vill han möta med samma recept som han föreslår mot den höga arbetslösheten. Det centrala problemet är inte kulturskillnader utan den stagnerade franska ekonomins negativa inverkan på landet som helhet.

Detta måste Macron lyckas med först av allt: Den svaga tillväxten ska vändas. Trenden växande statsskuld och kraftiga budgetunderskott, som varje år retar övriga euroländer till illa dold ilska, ersättas av minskade offentliga utgifter. Sedan måste de franska fackens stora makt brytas. Staten ska ta över ansvaret för för pensioner och arbetslöshetsförsäkring, förhandlingar om löner och arbetstider ska hållas på företagsnivå. Den låga pensionsåldern höjas och 35-timmarsveckans produktivitetssänkande effekter göras om intet genom att arbetstidsregleringarna luckras upp. Den höga bolagsskatten och socialavgifterna sänkas och antalet jobb i offentlig sektor minskas.

Den som vill kan kalla detta för ett klassiskt nyliberalt program. Den som däremot tar dagens problematiska läge på allvar, inser att det är en klok politik som väl genomförd ger Macron bättre en chans att lyckas med det som presidentföregångarna Nicolas Sarkozy och François Hollande misslyckades med.

Det starkaste motståndet kommer den nyvalde presidenten inte att möta i parlamentet. Övriga partier har mer eller mindre rasat samman. Det är istället de många särintressen som levt gott på att den femte republiken sakta men säkert har stagnerat ekonomiskt och politiskt som kommer att slåss med näbbar och klor. Ytterst kommer den gode populistens framgångar att villkoras av folkets gillande. Om Macrons revolution inte ger resultat snabbt nog, ligger det i sakens natur att folket kan börja marschera i en annan riktning. Det låga valdeltagandet i parlamentsvalets båda omgångar vittnar om att det finns ett ”annat folk” som inte ska glömmas bort och som kan komma att mobiliseras av andra krafter.

Det finns många skäl att hoppas på Emmanuel Macrons ledarskap även utanför Frankrikes gränser. EU behöver ett positivt ledarskap och friska idéer om vad som ska göra unionen starkare och stabilare. Men Macron är ingen Helmut Kohl, förbundskanslern som enade Tyskland och som också skapade dagens utvidgade och samtidigt mer integrerade EU. Han är än så länge bara ett oprövat kort som det läggs stora förhoppningar på.

Det är minst lika viktigt att notera vad han inte är i EU-sammanhanget: Macron är raka motsatsen till Storbritanniens Theresa May som under måndagen inleder utträdesförhandlingarna i Bryssel. Han företräder snarare en inställning till EU som bådar gott, med mer samarbete och en tätare union – inte tvärtom.

Vill det sig väl kan hans närvaro på fredagens EU-toppmöte vara början till ännu en skördemånad, den här gången för Europa.