Lars Näslund: Från Borås ropar vi: Hyvä Suomi!

Men det är också på sin plats att vi blågula med en viss skammens rodnad på kinderna medger att den östliga delen av Norden, som ju från 1323 års Nöteborgs Fördrag ända fram till 1809 var en del av samma land, så till den milda grad glöms bort.

Nu när vi inte längre trånar efter Nokia-mobiler är det möjligen ishockeydrabbningar med Tre Kronor som påminner oss om landet som på så många sätt är oss så likt – och hyser nära 300 000 finlandssvenskar – men samtidigt så olikt.

Hur ofta åker svensken till Finland numera, om det inte handlar om en dygnskryssning från Stockholm där folk knappt stiger av båten?

Hur ofta tar vi del av finsk teater, film, läser Paasilinna, Fagerholm, Oksanen eller Westö?

Vad får skolbarnen nuförtiden, egentligen, lära sig om våra närmaste grannländer?

”Jag har knappt aldrig hört något alls om Finland i skolan. Vi fick ju på kartprovet lära oss att huvudstaden heter Helsingfors och att där finns många sjöar, men vi fick inte ens lära oss vilket deras statsskick är. Inbördeskriget? Vinterkriget? Nej, inget om det, knappt något alls om landets historia vad jag kan minnas”, berättar en niondeklassare jag talar med och som brukar hänga med på lektionerna.

På politisk nivå synes utbytet någorlunda frekvent. Försvarsminister Peter Hultqvist har varit angelägen om att skriva avtal och planera för gemensamma militära övningar och stöd i händelse av skymningsläge. Redan i slutet av augusti firade statsministrarna Juha Sipilä och Stefan Löfven de 100 åren av självständighet under en festival i Stockholm där även statscheferna Sauli Niinistö och Carl XVI Gustaf deltog. Det rapporterades att minst 10 000 personer närvarade i Kungsträdgården i Stockholm.

”Jag insåg precis att det här var fjärde gången jag träffade kungen i år och Sveriges statsminister träffade jag förra veckan. Samarbetet har egentligen blivit intensivare på alla sektorer och nu verkar också näringslivet ha mycket kontakt med varandra. Så den här gamla förbindelsen är nu i god form”, sade då Niinistö till journalister.

Löfven och Niinistö träffades även för en månad sedan, 31 oktober, då Löfven avtäckte en av Sveriges två officiella hundraårspresenter på det svensk-finska kulturcentret Hanaholmen i Helsingfors utkant: Anna Uddenbergs bronsskulptur ”Free Fall”, ett fyra meter högt monument med en vattensprutande fontän avsedd att symbolisera ”en samtida frihetsgudinna”.

Efter avtäckandet höll Löfven ett kort tal: ”Kraftfull, lekfull, fri... Låt Free Fall påminna oss om varifrån vi kommer, men framför allt vart vi är på väg. Vår vänskap är stark, vår gemenskap trygg och vår framtid ljus. Jag välkomnar de kommande 100 åren av fördjupat svensk-finskt samarbete”, sa han.

Han sa också: ”Sveriges relation till Finland är unik. Våra länder har en lång gemensam historia. Och i dag är vår relation både bredare och djupare än någonsin under Finlands hundra år av självständighet.”

Kanske är det så. Näringslivet är på många plan ihopflätat. Akademierna likaså. Vi gnabbas och kommer överens i EU, i Nordiska rådet, idrottsutbytet är flitigt.

Men visst gnisslar det – också. Som med partiet Sannfinländarnas ungdomsförbunds hatvideo i fjol där deras ordförande Sebastian Tynkkynen piskas medan han halvnaken kryper upp för en kyrktrappa medan en röst läser bönen Fader vår och en text säger ”Inget är obligatoriskt, utom att dö och att studera svenska”.

Det där var bara ett av flera uttryck för den mindre vackra nationalism och anti-svenskhet som visat sig på senare år. Sannfinländarnas nye partiledaren Sampo Terho har talat om att han inte varit i Sverige särskilt mycket, att Finland numera är ett internationellt land och att Norden inte är det enda fönstret mot väst.

Må den typen av resonemang inte indikera ett skifte i de svensk-finska folkliga relationer. Men att vårda dem ankommer på oss alla. Det finns ett egenvärde i särskilt god förståelse de nordiska länderna emellan. Små länder som i kraft av sina starka ekonomier och värden som respekten för mänskliga fri- och rättigheter, jämställdhet och för naturmiljön tillsammans kan ta en betydande plats i världspolitiken.

Men: då måste vi orka bry oss om varandra. Det räcker inte med att tycka att finsk Fazer-choklad är god (om man nu vet att den är finsk). Eller att norskan i Skam är rolig att härma. Eller att en Carlsberg i Nyhavn en solig dag i maj är en lämplig nordisk solidaritetsyttring.

Men ska vi tvångs-intressera oss mer för varandra? Vem vill ha ett nordiskt brödra- och systerskap på kommando? Utbytet måste formas ur nyfikenhet och lust, men dessa drifter uppstår ju inte ur intet. Om vi vuxna inte förmår väcka intresse för vår närmaste omgivning bör skolan kompensera (här också).

Utan något stadigt faktaunderlag är det min känsla att skolan i dag inte tycker det är lika viktigt som förr att lära ut att Halde fjäll (Haltitunturi) om 1 324 meter är Finlands högsta berg, att inbördeskriget under fyra månader 1918 mellan de ”röda” och ”vita” kostade runt 37 000 personer livet, att för 78 år och två dagar sedan, klockan 09,15 på morgonen 30 november, fick Helsingforsborna se de första sovjetiska bombplanen flyga in över staden för att samma eftermiddag fälla de första bomberna i det vinterkrig som kostade uppemot 23 000 döda och 43 000 skadade finländare.

Historiska händelser med förklaringsmodeller av hög relevans för dagens svenska skolbarn.

Och alldeles särskilt så för Boråsborna, kan man tycka. Tur att vi på BT har profilen Unto-Einar Suhonens bok från 1985, ”Finland i Borås”, i hyllan. Däri påminner han om att medan staden 1925 räknade till två finska medborgare ledde arbetskraftsinvandringen till att toppen ”nåddes troligtvis vid årsskiftet 1970-71”. Då bodde här 8 985 finska medborgare och 1 112 svenskar av finskt ursprung. Till stor del var de ingermanländare som till och med bildade egna församlingar här. Den som i dag vill få en bild av hur väsentlig del av Borås moderna historia finländare har haft kan, till exempel, ta en promenad bland gravstenarna på S:t Sigfrids griftegård och läsa namnen.

Undertecknad ser fram emot att fira hundraåringen under Självständighetens hundraårsfest, den officiella öppningen av högtidligheterna, på Salutorget i Helsingfors redan på tisdag kväll.

Hyvä Suomi!