Frågan som borde trenda i valet – en skattereform

Ledare Artikeln publicerades
Den farliga kurvan. Lafferkurvan visar vid vilken nivå marginalskatten leder till att skatteintäkterna minskar.
Den farliga kurvan. Lafferkurvan visar vid vilken nivå marginalskatten leder till att skatteintäkterna minskar.

Skatten på arbete är för hög. Så hög att skatteintäkterna blir lägre än de blivit om skatten hade varit lägre. Den självmotsägelsen skadar välfärden. Därför behöver Sverige en skattereform som gör det lönsammare att arbeta.

 

Återkommande görs undersökningar och enkäter för att ta försöka fånga upp ”väljarnas viktigaste frågor”. Inte sällan är dock såväl ämnesval som själva rangordningen delvis konsekvenser av vad media redan har rapporterat. I praktiken blir den sortens urvalsprocess därför mest ett självspelande piano. Höstens val ser på förhand därför ut att mest handla om invandring och integration. Ett ofta förekommande påstående är att den förra måste minska eftersom den tär på välfärden. Ett annat är att den senare bara kan bli bättre om fler nyanlända snabbt kommer ut i egen sysselsättning och därmed egen försörjning.

Men ökad sysselsättning och hållbar välfärd har ett närmare förhållande till varandra än att debatten ska behöva reducera till en fråga om ”vi eller dem”. Det svenska skattesystemet som sådant, nivån på beskattningen av arbetsinkomster och frågan om vad som genererar högre skatteintäkter borde därför stå högst upp på listan över valets viktigaste frågor.

Det är snart 30 år sedan den så kallade ”århundradets skattereform”. Då lyckades Socialdemokraterna och Folkpartiet med att komma överens om att bland annat få ner marginalskatterna från som mest 80 procent till max 50 procent. Det höll till 1995, då s-regeringen införde vad man lovade var ”en tillfällig värnskatt” som dock snart visade sig bli permanent.

Effekten av att göra det som var ett tillfälligt undantag till en permanent pålaga, går inte att bortförklara: Sverige är det land inom hela OECD-området där högre utbildning lönar sig sämst. I en debattartikel i höstas skrev akademikerfacket Sacos ordförande Göran Arrius att ”fyra av tio högskoleutbildningar är rena förlustaffärer där yrkesutövarna hade tjänat mer på att börja jobba direkt efter gymnasiet i stället för att lägga fyra, fem år i skolbänken.”

Vilket budskap sänder inte skattesystemets inbyggda utbildningsförakt till kommande generationer av skattebetalare och samhällsbärare?

Sverige har världens lägst betalda ”höginkomsttagare”. I dag räknas sjuksköterskor, lärare, socialsekreterare och brandmän till den kategorin bara för att de tjänar 38 200 kronor eller mer i månaden. De är allt annat få till antalet: Drygt 1,4 miljoner svenskar får tack vare den rödgröna regeringens ovilja att reformera skattesystemet behålla mindre än hälften av en aldrig så liten löneökning i år. Drygt 450 000 får dessutom betala ytterligare fem procent i värnskatt på inkomster över 55 100 kronor.

Den svenska välfärden är inte bara omfattande i storlek, den är också dyr i drift. En skattereform kan inte på egen hand klara av att räkna hem kostnaden för kommande behov. Det kommer att krävas effektiviseringar, omtänkande och prioriteringar oavsett hur mycket skatterna än höjs. Därför är det viktigt att diskutera vad skattepengarna ska användas till. Dessutom måste det vara ett absolut minimikrav att de skatter som tas ut inte motverkar sitt syfte. De höga svenska marginalskatterna är ett exempel på att det skulle snarare skulle ge mer skatteintäkter om de sänktes.

Normalt är skattehöjningar respektive skattesänkningar något som vänster och höger sällan är överens om. Ofta fungerar de bara som ett redskap för att slå varandra i huvudet med. Men det är på tiden att den sluggermatchen upphör och att vänster och höger förhåller sig aningen mer konstruktivt till problemet. Så låt oss slippa svänga höger eller vänster innan vi ens har börjat prata om en skattereform. Vad som däremot är nödvändigt är att snarast gasa på i den så kallade Lafferkurvan.

Såväl vänsterns favoritekonom, Thomas Piketty som dagens stigande svenska ekonomstjärna, Timbros Jacob Lundberg, är överens om att denna kurva ska tas på största allvar. Ty det som Lafferkurvan visar är att det råder inga som helst tvivel om att sänkta marginalskatter i Sverige skulle ge högre skatteintäkter.

Ett litet teoretiskt exempel: Noll procent i skattesats innebär att det inte blir några skatteintäkter. Samma fenomen inträffar om skattesatsen är hundra procent, eftersom ingen då kommer att vilja jobba. Mellan dessa ytterligheter finns det en punkt där skatten är så hög att ytterligare skattehöjningar ger mindre intäkter.

Sverige befinner sig således i det läget att en skattesänkning skulle ge större intäkter än en höjning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet förra året skrev Jacob Lundberg att ”en skattesänkning på höga inkomster skulle … vara mer än självfinansierande och därmed leda till ökade skatteintäkter. Jag uppskattar att sänkt statlig inkomst­skatt med en procentenhet skulle ha en självfinansieringsgrad på 178 procent.” Det sistnämnda är viktigt. De svenska statsbudgetreglerna kräver att skattesänkningar är finansierade. Att ta bort värnskatten och att sänka den egentliga marginalskatten för ”höginkomsttagare” från dagens 77 procent till 61 procent, skulle inte minska skatteintäkterna.

Enligt Lundberg skulle effekten snarare bli att skatteintäkterna ökar med 10 miljarder bara genom att människor ”arbetar mer och skatteplanerar mindre”.

Valets viktigaste fråga borde därför vara en självklarhet: Gör om skattesystemet!

Vilket parti blir först med att spika upp teserna till en svensk skattereformation där allt kan förändras? Där arbetsinkomster, kapitalinkomster, konsumtionsskatt och fastighetsskatt ges en rejäl genomlysning och sedan balanseras om så att skattesystemet dels blir mer enhetligt, dels mindre repressivt.

”Det måste löna sig att arbeta” är något mer än bara ett budskap som lämpar sig i en protestdemonstration. Det är också en förutsättning för att den svenska välfärden ska kunna bestå och utvecklas.