Forsatt monarki – trots allt

Ledare Artikeln publicerades

Kungen borde ha talat med säkrare röst. Han borde ha avstått från att flacka med blicken. Han skulle ha haft ett annat kroppsspråk.

Råden från retorik- och medieexperter haglade efter intervjun i måndags kväll.

Och man kan,likt en del av dessa experter, tycka att det är märkligt att kungen efter alla år i rampljuset gjorde ett så taffligt intryck. Ty det gjorde han, det går inte att förneka. Men det är ju sådan kungen är. Han är inte den som tar en mediepublik med storm som rappt sprutar ur sig svar. Han trasslar in sig och frågar om, gör ett osäkert intryck.

Det har han alltid gjort och det vet vi, han har varit monark i snart 40 år. Vi känner honom, har sett hans styrkor och svagheter och lärt oss att leva med dem. Vet att det ibland blir helt rätt (som talet efter tsunamin) och ibland just så valhänt som i måndags.

Men det har inte fått folket att i samlad opposition mot statsskicket kräva en annan ordning, det har inte hotat hans ställning som samlande symbol för nationen.

Man ska inteförringa allvaret i de anklagelser som riktats mot kungen. Men man ska heller inte vara så säker på att det opinionen törstar efter mest just nu är en av vänsterpartiet krävd sanningskommission. Eller ett fotobevis på att kungen blundat om det funnits en lättklädd kvinna på en klubb han kanske besökt för länge sedan.

Monarkins framtid hänger inte på sådant. Däremot är det viktigt att den följer med sin tid utan att förlora i värdighet. Och kanske var detta det största problemet med intervjun – inte den flackande blicken, utan just att det kändes som en kung som sätter sin värdighet på spel.

I höstens omtalade bok, Den motvillige monarken,får den då 23-årige kronprinsen frågan om vilken som är den viktigaste egenskapen för en monark.

”Att han hänger med sin tid. Som min farfar. Han är modern.” Så lyder svaret.

Kungen har enmodern representant för monarkin i sin närhet. Kronprinsessan Victoria. Hon har föreberett sig ett helt liv för uppgiften att bli statschef. Hon är en långt mer samlande symbol för landet än de kan bli som ägnar sig åt att i partipolitisk stridsanda nöta ner varandras argument.

Hon skulle kunna bli en hela folkets drottning och visa att monarkin, sina brister till trots, är ett långt ifrån överspelat statsskick. Det exakt rätta tillfället för tronskifte är förmodligen lättare att pricka in i efterhand. Men det känns onekligen som om det ryckt en bra bit närmare.

Ledarredaktionen