Flyktingkrisen och sanningen

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Paul Hansen

Flyktingkrisen har fått debattklimatet att hårdna, inte minst på de svenska ledarsidorna. Det såg vi ett prov på när JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation), Västra Journalistföreningen och Borås Tidning arrangerade ett seminarium i Göteborg med rubriken ”Flyktingkrisen. Hur klarar medierna bevakningen?”.

Seminariet avslutades med en paneldebatt mellan GP:s politiske redaktör Alice Teodorescu, Aftonbladets politiske chefredaktör Karin Pettersson och nye professorn på JMG, medieforskaren Jesper Strömbäck. Jag var moderator, ett spännande uppdrag. Frågan vi utgick ifrån var ”Har åsiktsjournalistiken klarat utmaningen?”

Det rådde delade meningar om det. Av den hårda, ibland mycket hårda, tonen mellan Alice Teodorescu och Karin Pettersson förstod vi att tolkningen av vad som är vad i flyktingkrisfrågan fortfarande, efter snart ett års debatterande, skiljer sig markant.

Jag ska inte gå in i detalj på deras respektive argument, de är väl kända vid det här laget, men båda vittnade om att situationen har varit unik, att ämnet har varit svårt att hantera och att debattklimatet, inte minst på nätet, har brutaliserats avsevärt under hela den här perioden.

Jesper Strömbäck urskilde två tydliga perioder under rapporteringen om flyktingkrisen:

Den första perioden varade från augusti till mitten av oktober. Den karaktäriserades av en humanistisk gestaltning, fokus på enskilda människoöden och det civila samhällets engagemang. Grundproblemet var att människor tvingades fly. Ordet flyktingkris syftade på en kris för flyktingarna.

Den andra perioden pågår. Sedan mitten av oktober dominerar en ”problemgestaltning”. Fokus ligger på myndigheternas svårigheter att hantera invandringen, på antalet flyktingar och ord som ”systemkollaps” och ”invasion” används som metaforer. Grundproblemet är att så många kommer till Sverige. Ordet flyktingkris har fått en ny betydelse och syftar på en kris för Sverige, skapad av flyktingarna.

Beskrivningen av perioderna är träffande, svår att argumentera emot. Jesper Strömbäck menade också att periodskiftet är frammanat av den politiska maktens nya språkbruk kring frågan. Medierna har följt efter.

Fler röster hördes under Mediemötet, röster som ville balansera det nya läget. DN-fotografen Paul Hansen visade starka bilder från världens krishärdar, SvD-journalisten Negra Efendic utmanande åhörarna om vad som var rätt och fel i en specifik situation där utsatta människor utnyttjades av en journalist för att bli exempel på övergrepp i krig och årets Nils Horner-pristagare Terese Cristiansson berättade via skype från Istanbul gripande om människor på flykt som hon hade rapporterat om.

Vi fick helt enkelt möta dem som flyktingkrisen handlar om. Möten som strök under det som Paul Hansen inledningsvis påpekade: Vi journalister har glömt att den viktigaste frågan för oss att söka svar på är: ”Varför flyr människor?”

Men idag är den frågan mer ovanligt förekommande. Idag ligger fokus på, med Strömbäcks ord, de svenska myndigheternas svårigheter att hantera invandringen.

Karin Pettersson har i ett par ovanligt självreflekterande artiklar skrivit om Aftonbladets ledarsidas svårigheter med höstens alla frågor kring flyktingkrisen och i dem givit uttryck för en förändrad hållning. I januari skrev hon till exempel: ”Ska jag vara självkritisk till några saker, så är det bland annat att min ledarsida i höstas allt för sent insåg dramatiken i situationen, och de svåra konsekvenserna för vissa samhällsfunktioner. Det hade vi kunnat skriva mer om, redan efter sommaren. Vi borde också agerat annorlunda när vi fick klart för oss hur katastrofalt läget var i mottagningssystemet och en del kommuner. Vi visste hur det såg ut och vi skrev om det. Men vi borde ha larmat högre.”

Enligt Karin Pettersson gav den här texten inga negativa reaktioner, inte ens från det vänsterhåll som varit mest kritiskt mot den ändrade svenska hållningen gentemot flyktingarna. Och att ge uttryck för ett sökande i frågor som är omöjliga att i nuet greppa i sin helhet är kanske något vi ser alltför sällan på svenska ledarsidor?

Alice Teodorescu menade å sin sida att GP:s linje legat fast under båda Strömbäcks så kallade perioder och att den största svårigheten i flyktingdebatten har varit att frågan har gjort till en moralisk sådan, något som försvårar en öppen diskussion.

Rätt eller fel? Samtalet visade i alla fall, som sagt, att åsiktsskillnaden består. Och det är bättre än konsensus. Åsikter mår väl av att brytas. En har alltid orätt, men med två börjar sanningen, som Nietzsche skrev.