Christofer Fjellner: Den europeiska socialdemokratins sönderfall
Vi har de senaste åren fått vänja oss vid att populistiska partier flyttar fram sina positioner i Europa och resten av världen. Inte ens Tyskland är förskonat i och med framgångarna för AfD och Die Linke i valet i slutet som hölls i slutet av september - tillsammans fick de nästan en fjärdedel av rösterna. I det österrikiska valet den 15:e oktober ser det historiskt dominanta socialdemokratiska partiet ut att förlora makten och riskerar att bli blott det tredje största partiet. Medan det har skrivits otaliga artiklar om högerpopulismen har det skrivits desto mindre om populismen på vänsterkanten och den europeiska socialdemokratins sönderfall.
Europa har en lång tradition av ansvarstagande och regeringsdugliga socialdemokrater, som erkänner målkonflikter och behovet av balanserade avvägningar. Vi har i relativ närtid sett Tony Blair i Storbritannien, Francois Mitterrand i Frankrike och Gerhard Schröder i Tyskland. Alla tre exempel på ansvarsfulla ledare med en förmåga att fatta svåra beslut. Den traditionen lyser tyvärr alltmer med sin frånvaro och bekräftades ytterligare av att de tyska socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val den här sidan om kriget och direkt meddelade att ett fortsatt regeringssamarbete med Kristdemokraterna är uteslutet.
Över hela Europa har Socialdemokraternas stöd - också i Sverige - successivt minskat under lång tid. Men de senaste åren har den utvecklingen accelererat. I Storbritannien har Labour under Jeremy Corbyn gett upp den politiska mitten. Trots turbulensen som följde i det konservativa partiet efter EU-omröstningen gjorde Labour ett svagt parlamentsval i somras och förlorade det klart. Att partiet ändå firade som om de vunnit en jordskredsseger är talande för tillståndet inom den brittiska socialdemokratin.
Mönstret går att känna igen från andra länder. Francois Hollande var så impopulär att han inte ens ställde upp för omval i våras och den socialistiske kandidaten Benoit Hamon fick bara sex procent av rösterna och var inte nära att ens gå vidare till den andra omgången i valet som sedermera vanns av Emmanuel Macron. I det holländska valet utraderades nära nog Arbetarpartiet som inte fick mer än drygt fem procent av rösterna. I Spanien, Italien och Grekland har socialdemokraternas väljarstöd rasat under tyngden från vänsterpopulistiska partier som Podemos, Femstjärnerörelsen och Syriza.
Jag ser samma sak här i Europaparlamentet. Den socialdemokratiska gruppen leds av en populistisk italienare, som förvisso misslyckades, men som gick till val på att öka EU:ss utgifter och ta bort budgetreglerna, som parlamentets talman. En politik som ligger i linje med Corbyns, men knappast med Blairs. Det har tyvärr blivit allt svårare att samarbeta med Socialdemokraterna, inte minst därför att gruppen ofta splittras i två eller flera fraktioner, som befinner sig närmare den populistiska vänstern än den politiska mitten. Det blir extra tydligt när vi ska fatta svåra beslut i viktiga frågor som rör frihandel, klimatlagstiftningen eller den ekonomiska politiken och då behovet av balanserade beslut är som störst.
Den europeiska socialdemokratin genomgår sin kanske största kris sedan splittringen mellan demokratiska reformister och kommunistiska revolutionärer åren runt första världskriget. Många kanske tror jag som moderat gläder mig över detta, men jag har svårt att känna någon glädje. När Socialdemokraterna krymper växer ytterlighetspartierna både till vänster och höger och därmed minskar också möjligheterna till en ansvarsfull politik. Det behövs en ny generation socialdemokrater som vågar utmana dagens ledarskap och som i likhet med gamla tiders socialdemokrater vågar fatta svåra och obekväma beslut, är öppna för kompromisser och beredda att ta ansvar både på kort och lång sikt. Det slags politiker behöver vi - både vänster och höger i svensk politik.
