Stefan Eklund: Fest i skandalens skugga

Det är Nobeldagen idag och dags för det årliga glamorösa upphöjandet av mänsklig kunskap och innovationskraft. Priser ska delas ut. Fest ska hållas.

Men så festligt är det inte. Tillställningen är solkad av Svenska Akademiens kris. Allt som har kommit fram i kölvattnet av DN:s avslöjande om den så kallade Kulturprofilens kränkningar av kvinnor, gjorda under decennier med hjälp av den status och det finansiella stöd som hans nära kontakter med Akademien givit honom visar på en institution som inte har den integritet och etiska kompass man kan begära.

Det är en skandal. Varken mer eller mindre.

Hur ska den repareras? Vilka åtgärder behöver vidtas för att förtroendet ska återvinnas?

Sara Danius, den ständige sekreteraren, har visat handlingskraft och tillsatt en oberoende utredning som ska klargöra ”vad vi i Akademien har vetat om Kulturprofilen – och vad vi borde ha vetat”.

Det är en bra start. Men det räcker inte. Synbara förändringar behöver göras. Sara Danius har själv sagt att det absolut går att utesluta medlemmar. Och det har uppenbart förekommit flagranta jävsituationer i relation till Kulturprofilen som bör få en sådan konsekvens.

Även stadgarna borde ses över. Bäst vore att införa mandatperioder, något som Sigrid Combüchen framhöll i Svenska Dagbladet nyligen. Det livslånga medlemskapet är inte hållbart längre. Det kanske fungerade bra under Gustav III:s tid. Idag är det otidsenligt och kontraproduktivt. Kunde det svenska kungahuset moderniseras så borde man väl kunna hyfsa till Svenska Akademiens verksamhet så att den uppnår en fungerande trovärdighet för den tid den verkar i.

Det som har avslöjats om Svenska Akademien väcker ilska (se gärna Daniel Sjölins välformulerade vrede i SVT:s Opinion live i torsdags) men också sorg. Många, jag är en av dem, har satt stor tillit till Svenska Akademiens kärlek till litteraturen och dess argumentation för språkets evigt föränderliga kraft. Den tilliten är raserad.

Efter krisen på 80-talet då fatwan mot Salman Rushdie hanterades så illa, under Sture Alléns ständiga sekreterarskap, att Lars Gyllensten, Kerstin Ekman och Werner Aspenström lämnade akademiens arbete, har de kommande ständiga sekreterarna Horace Engdahl och Peter Englund arbetat hårt med att ge akademien en mer folklig touch och lyckats få den att bli nästan folkkär. Men bakom kulisserna har de inte hållit rent. Kulturprofilens härjningar har fått fortgå ostört. Ansvaret för det kastar en mörk skugga över Alléns, Engdahls och Englunds arbete.

Den sociala miljön har uppenbarligen också varit bristfällig, något som min intervju i BT med Lotta Lotass nyligen visade. Att en så uppenbart språkligt besjälad och kompetent person som Lotass inte ser det möjligt att fortsätta sitt arbete för litteraturen inom akademien på grund av ett ogint socialt klimat är ett tillkortakommande – för akademien.

Vad händer nu? Det skulle förvåna mig om inte den beställda utredningen visar att jäv gentemot Kulturprofilen har förekommit inom Akademien. Om så är fallet bör uteslutningar diskuteras.

Därefter hoppas jag, som sagt, att ett arbete inleds som syftar till att modernisera Svenska Akademien genom att avskaffa det livslånga medlemskapet, införa mandatperioder och göra utträden möjliga.

Men först ska vi alltså ha fest. Det är ju Nobeldagen idag. Lusten att skåla är dock begränsad.