Annons

Fartblindhet bakom urspårat ”supertåg”

Riksrevisionens granskning av planeringen för höghastighetsjärnväg visar att vad som utan minsta darrning på stämman kan kallas för ”det största finansiella åtagandet i modern tid för den svenska staten” är feltänkt från första början.
Ledare • Publicerad 21 november 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Ett verkligt ”supertåg” klarar att både köra snabbt på längre sträckor och att fungera som effektiva regionaltåg.
Ett verkligt ”supertåg” klarar att både köra snabbt på längre sträckor och att fungera som effektiva regionaltåg.Foto: Sven Hoppe

Den springande punkten i Riksrevisionens kritik är, som riksrevisor Helena Lindberg, säger i en kommentar på granskningsmyndighetens hemsida, att ”planeringen har utgått från lösningen snarare än problemet”.

Oj då! Det var alltså ambitionen att bygga höghastighetsbanor för tåg som går i 320 kilometer i timman eller fortare som i sig var viktigast, inte om det fanns ett verkligt behov av just den lösningen på i huvudsak två problem:

Annons

* att inrikesflygets klimatpåverkan är för stor,

* att det finns kapacitetsproblem på delar av de existerande stambanorna.

Vad som saknas är det som borde ha stått i centrum för statens planering – att kunna ge relevanta svar på akuta frågor om största samhällsnytta. Det motsatta, att leverera det ena fantasifulla och kostnadsdrivande förslaget efter det andra bara för att detta med ”supertåget” är så fascinerande, kan knappast kallas för ansvarsfull samhällsplanering.

Det borde vara smärtsamt för höghastighetstågets alla tillskyndare att läsa följande:

”Utredarna har inte undersökt alternativa åtgärder, såsom olika skatter eller avgifter, för att lösa identifierade problem, exempelvis flygets alltför stora klimatpåverkan. Likaså har andra styrmedel för att lösa existerande kapacitetsproblem i järnvägsnätet inte prövats”.

Rimligen borde just detta ha besvarats innan de storslagna visionerna fick ta överhanden.

Riksrevisionen ger ett helhetsomdöme om ett megaprojekt som har fått fortgå utan några djupare eftertankar om det är nyttigt och effektivt eller ej. En sak är att komma fort fram över längre sträckor till astronomiska kostnader, en annan om det motivet verkligen räcker som argument för att genomföra vad som rätteligen måste beskrivas som ett högriskprojekt.

Den bilden ändras inte av att tillskyndare och lobbyister höjer rösten.

Att infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) inte gillar vad Riksrevisionens granskning visar, kan knappast förvåna. Hans invändning är dock mest ett försök att flytta fokus från där det bränns till något annat. Riksrevisionen har inte tagit hänsyn till ”samhällsbyggnadsnyttan” av den så kallade Sverigeförhandlingens resultat. Men Riksrevisionen har vägt in denna i sin bedömning, men ser till dess nytta för själva planeringen:

”Den sammantagna bilden är att denna parallellprocess under tre år var ineffektiv, och att idén med Sverigeförhandlingen som en slags genväg till höghastighetsjärnväg istället blev en omväg”.

Annons

Kritiken mot först ”Götalandsbanan” och sedan ”supertåget” har funnits länge. Den har inte sällan avfärdats som teknikfientlighet och utvecklingsnegativism. Men alla dessa oändliga rapporter, konferenser och studier har inte i något väsentligt avseende fört den väsentliga frågan för Borås del framåt. Det överordnade behovet vad avser bättre tågförbindelser mellan Västsveriges två största städer och på landets tredje mest intensiva pendlingssträcka är och förblir ett modernt regionaltåg.

Påpassligt nog fick boråsarna en lättfattlig broschyr från Trafikverket om just detta i brevlådorna i veckan. Och om tillkomsten av bättre regionala tågförbindelser underlättas av en vettig och jordnära planprocess för nya stambanor som trafikeras av snabba tåg – inte höghastighetståg! – så är ett omtag i planeringen av sträckan Göteborg – Borås både välkommet och på tiden.

Mikael HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons