torsdag 02 september 2010
torsdag 02 september 2010
Ledare 2009-08-26 | Uppdaterad 2009-08-25
Den svenska fackföreningsrörelsen befinner sig i en djup kris. I går rapporterade Svenska Dagbladet om att svenskarna ger LO betyget "underkänt" i en stor undersökning.
Personalchef Bo Lorentzon på Wäst-Bygg utanför bygget i Borås där förhandlingarna med Byggnads har strandat.
Förtroendekrisen är dock enbart en i raden av dystra nyheter för fackföreningsrörelsen under det senaste halvåret.
Tidigare i våras var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin ute i blåsvädret. Hennes oklara inblandning i den förre AMF-direktören Christer Elmehagens mycket generösa pensions- och löneförmåner väckte opinionens vrede.
Sedan meddelades det i förra veckan att den fackliga organisationsgraden minskar rekordsnabbt och värst är det för LO. Under 2007–2008 tappade LO hela 11 procent av sina medlemmar vilket innebär det största medlemsraset sedan storstrejken 1909.
Denna utveckling blir än mer exceptionell då man begrundar att organisationsgraden tenderar att förstärkas vid konjunkturnedgångar. Men istället för medlemstillströmning under brinnande finanskris har fler medlemmar än någonsin vänt LO ryggen.
Många frågar sig givetvis vad som föranlett den fackföreningskris som nu verkar vara för handen. Vad har hänt med världens starkaste fackföreningsrörelse?
I fackförbundsleden vill man gärna skylla på regeringen. Den höjda a-kasseavgiften ses som boven i dramat. Andra pekar på att arbetsmarknaden håller på att förändras medan åter andra hävdar att det är förändrade attityder hos arbetstagarna som gör att facken minskat i attraktionskraft.
En helt annan förklaring – och den för fackförbunden värsta – är att facken själva är att skylla för medlemsraset och förtroendekrisen. Ett exempel som stärker denna förklaring är den i Borås nu pågående konflikten mellan Byggnads och byggföretaget Wäst-Bygg, som Borås Tidning rapporterade om i går.
Följande har hänt: Wäst-Bygg erbjuder sina byggarbetare en lön på omkring 29.000 kronor i månaden. Byggnads anser att denna lön är för låg och inleder lokala förhandlingar med arbetsgivaren. Dessa strandar och förhandlingarna lyfts upp på central nivå.
Wäst-Bygg fortsätter att betala 29.000 kronor i lön som utlovat varpå Byggnads hotar stämma byggfirman på 400.000 kronor eftersom Byggnads anser att byggarbetarna i väntan på en slutgiltig förhandling enbart ska ha den lägsta avtalsenliga lönen på drygt 22.000 kronor.
Byggnads – byggarbetarnas fackföreningsrörelse – har alltså hotat att stämma arbetsgivaren för att lönen är för hög!
Alla – utom Byggnads – frågar sig förstås vem som tjänar på en maktdemonstration som denna.
Kontroversiella och till synes helt obegripliga kampanjer från Byggnads har det länge varit gott om. Tidigare har bland annat byggfirman Peab råkat ut för samma sak i Borås. Under den konflikten framkom det tydligt vad byggarbetarna själva ansåg när bland annat en byggare på arbetsplatsen kommenterade händelseutvecklingen med orden: "Detta är för djävligt. Jag trodde facket stod på vår sida". (BT 9/8 2008).
Det är alltså inte helt orimligt att anta att fackföreningsrörelsens kris har sina rötter inom LO. Som fallet i Borås visar underminerar maktdemonstrationer på arbetsmarknaden fackförbundens förtroende både bland de egna medlemmarna och allmänheten. Till syvende och sist måste alltså LO och Byggnads fråga sig vem de vill företräda – fackföreningsrörelsen eller medlemmarna.
På sikt är svaret på den frågan även avgörande för den svenska modellens överlevnad. Fortsätter medlemsraset riskerar den lönebildningsmodell som tjänat och tjänar Sverige väl att gå under. Utan medlemmar försvinner helt sonika möjligheten att ha en arbetsmarknad som bygger på förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund.
Ute i Europa har organisationsgraden minskat än mer drastiskt än i Sverige. Ska LO undgå denna utveckling krävs det att förbundet visar handlingskraft och mod. Om däremot fackföreningsrörelsen sticker huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt kommer såväl fackföreningsrörelse, arbetstagare som arbetsgivare i slutänden att stå som förlorare.
Anders Gustafsson
vik. ledarskribent
Vem är facket till för?
Jag jobbar i barnomsorgen,ensamstående m 3 barn. Jag har en lön på 18700!!! (Känn på den,byggnadsarbetare) Jag betalar 553 kr i månaden till kommunal,jag har inte råd längre. Är det meningen att endast högavlönade ska kunna vara med i facket? Vi i typiska kvinnoyrken prioriteras aldrig i lönesättning men när vi ska betala ska vi vara solidariska. Nu räcker det,jag går ur.
Vill du tipsa oss om något vi borde skriva om eller har du några frågor?
Webben bt.se
bt.se@bt.se
Telefon: 033-70 00 791
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
