Europaparlamentsval med brist på EU
Det räcker med att kolla på de redan offentliggjorda listorna inför EU-valet. Kandidaterna som Moderaterna och Socialdemokraterna för fram som toppnamn är i allra högsta grad etablerade sådana, men knappast EU- och utrikespolitiskt profilerade. Helene Fritzon, före detta migrationsminister (S) toppar deras lista men har knappast en historia av att betona frågor rörande Europeiskt samarbete.
Likaså gäller Tomas Tobé, Moderaternas toppnamn, vars politiska profilfrågor kring trygghet bara översatts till EU-nivå i de få inlägg som hans kampanj bestått av hittills. M och S har historiskt varit förlorare i EU-val. Att toppa med kandidater som är mer profilerade inrikespolitiskt, lär knappast förbättra det resultatet.
Ingen av partierna har heller, i skrivande stund med 77 dagar kvar till valet, sjösatt någon EU-valplattform. Än värre är det dock i de mindre partierna. Miljöpartiets dragplåster är Alice Bah Kuhnke, före detta kulturminister, som är mer känd för sin medverkan i Disneydags, än sina åsikter om EU-politik. Andranamnet, TV-meteorologen Pär Holmgren, har i huvudsak gjort sig ett namn för hans vurm för en klimatdiktatur. Inte ens det mest beklagliga åsikterna som förs fram, likt Holmgrens, tycks ha ett ett dyft med EU att göra.
Liberalerna har gjort det till sitt projekt att vara såväl det mest EU-vänliga partiet, men deras kampanj har hittills mest kommit att handla om toppnamnet Cecilia Wikströms styrelseuppdrag. Kristdemokraterna spås framgångar med toppnamnet Sara Skyttedal, men inte heller där handlar det om någon som tidigare gjort sig ett namn på grund av engagemang i EU-frågor.
Den inrikespolitiska agendan från riksdagsvalet verkar ha kopierats och flyttats fram några månader. En strategi som ingen lär tjäna på. Ironiskt nog är den frågan inför EU-valet som handlar mest om EU, frågan om ett vara eller icke vara för svenskt medlemskap i unionen. Trots att extremerna V och SD backat i sin nej-hållning till ett medlemskap, så är EU-kritiken alltjämt en grundbult i det politiska samtalet inför valrörelsen.
Hållningen, även från traditionellt EU-vänliga politiker, kan sammanfattas med Centerpartiets hållning inför det första EU-valet 1995 – Nja till Europa. En hållning som svensk politik kanske borde ha lämnat bakom sig just 1995.
Med tanke på den totala brist på EU-politik som kan komma att prägla valrörelsen, vore det kanske lämpligt för mediehus att byta ut de traditionella valkompasserna om vilken kandidat man mest håller med, till en om vilka kandidater som faktiskt kan och tycker mest om EU-politik.
Det finns en risk att den ger ett mindre behagligt resultat för vissa toppkandidater.
