Europa har vind i seglen

Ledare ,
Foto:
EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker höll sitt tal om tillståndet i EU under onsdagen.

För svenska EU-motståndare måste det vara en smärtsam upplevelse att tvingas konstatera att unionens tillstånd är gott.

Varken Brexitbråk eller polska palavrer kan överskugga det faktum att det europeiska samarbetet håller på att återupprätta sitt aningen flagnade rykte. Det är lätt att smittas av den optimism som EU-parlamentarikern och BT-krönikören Cecilia Wikström (L) gav uttryck för efter det att EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker under onsdagen hållit sitt årliga tal om tillståndet i unionen:

”Det var ett lysande tal. Vad han säger i sak är att vinden har vänt och att vi seglar med full fart framåt. Nu gäller det att fördjupa samarbetet.”

Metaforer har såväl sina absoluta och relativa begränsningar. Att Juncker beskrev den europeiska dagsformen som en färd framåt med ”vind i seglen” är både sant och alldeles för förenklat på samma gång. Det är knappt tio år sedan unionen skakades av euro- och skuldkriser som i sin tur orsakade en betydande konjunkturförsvagning. För att låna Junckers bildspråk i talet var det nära att de hårda motvindarna fick EU-skutan att kantra. Det politiska motståndet mot hård men nödvändig ekonomisk sanering i ett antal krisländer var helt enkelt inte genomtänkt. Det var nödvändigt att reva seglen och när stormen sedan lade sig kom stiltjen; det skulle dröja fem år innan det började blåsa medvind igen.

Nu, efter fem år av ekonomisk återhämtning, kan alla medlemsländer inklusive Grekland notera ett växande välstånd och stigande förhoppningar. Den kraftiga kuren tog inte livet av EU-samarbetet. Och segelmetaforer eller ej, så finns det bevisligen en inte alldeles oväsentlig grund för den optimism som börjar sprida sig och därmed också för att våga se framåt med större tillförsikt. Det råder, som Juncker påpekade, just nu ett läge som EU inte bör missa.

Så ja, det är läge för fler frihandelsförhandlingar, rentav för en ”finansminister” för hela eurogruppen. Men Junckers förslag om en ny EU-myndighet som ska se till att alla medlemsländer följer reglerna på arbetsmarknaden förutsätter först en närmare integrering av arbetsmarknadsmodellerna. Det krävs inte så värst stor fantasi för att inse att med nuvarande regeringen kommer en sådan knappast att få svenskt gillande.

Inte heller har förslaget om förhandsgranskning av investeringar tagits väl emot i Rosenbad. EU vill få bättre kontroll på de många kinesiska investeringar som görs i Europa. Den rödgröna regeringen uppvisar i detta sammanhang en inställning som kan kallas för ”handel till varje pris”, och som tycks vara en exakt kopia av den politiska linje som förre konservative brittiske premiärministern David Cameron drev stick i stäv med EU:s.

Inte heller är det särskilt populärt att Juncker i sitt tal betonade att alla EU-länder bör vara med i bankunionen och införa euron som valuta. Den rödgröna regeringens ambivalens i frågan kan knappast sägas utgöra underlag för en vidare hantering av det faktum att Sverige förr eller senare måste införa euron som valuta. Att EU-parlamentariker Marita Ulvskog (S) inte kan medge detta på en direkt fråga från TT blir ju inte bättre av att koalitionspartnern Miljöpartiets ena parlamentariker, Max Andersson, säger att Sverige måste skaffa sig ett permanent undantag från euron.

Men är det någon gång det borde gå att tal om ett svensk medlemskap i bankunionen, valutaunionen och att införa euron så är det när det blåser medvind.

Även om opinionsläget inte talar för det är det ändå läge att åter börja tala om när och varför Sverige ska ta det steget. Ingen pressar oss, som Moderaternas EU-parlamentariker Gunnar Hökmark konstaterade efter talet, men det är i sig ingen orsak till att det inte skulle vara av vikt att få en ny och bättre debatt om något som förr eller senare kommer att bli nödvändigt.