EU krattade manegen för kontinenten som alltid hade varit i krig

Ledare ,
På Tyne Cot-kyrkogården i Belgien ligger kvarlevorna av 12 000 soldater från första världskriget. I dag finns EU-parlamentet i Belgiens huvudstad Bryssel. Ett samarbete långt från de många krig Europa fått erfara.
Foto: Wiktor Nummelin / TT
På Tyne Cot-kyrkogården i Belgien ligger kvarlevorna av 12 000 soldater från första världskriget. I dag finns EU-parlamentet i Belgiens huvudstad Bryssel. Ett samarbete långt från de många krig Europa fått erfara.

Att förena europeisk kosmopolitism med suveräna nationalstater är ingen motsättning. Men nog är EU en förutsättning för det.

I Sverigedemokraternas spatserar partiledaren Jimmie Åkesson runt i europeiska huvudstäder och drömmer om fornstora dagar (och då för en gång skull inte Sveriges). Men när Åkesson träder in i Bryssel blir det snart uppenbart att Europavurmet ska tjäna som kontrast mot ett, i SD:s ögon, destruktivt europeiskt samarbete.

Om det är något som varit destruktivt är det den EU-valrörelse som partierna nu befinner sig mitt. Falska dikotomier mellan självständiga stater och internationellt samarbete har satts upp. Argumenten får det stundande valet att likna ett mellan pest och kolera, där en överstatlig federation står mot auktoritära nationalstater.

Skrämselretoriken om federalism vet dock lite om vad den innebär. Snarare än centralisering handlar liberal federalism om decentralisering. Detta benar förtjänstfullt Tobias Samuelsson ut i en essä i den marknadsliberala tankesmedjan Timbros tidskrift Smedjan (14/5).

En pluralistisk federalism med maktdelning och gemensamma ekonomiska spelregler är i själva verket något som förespråkats av liberala tänkare som Friedrich von Hayek och James Buchanan. Och det är långt ifrån det överstatliga monster i Bryssel som somliga nu vill göra gällande.

Men valrörelsen bryr sig lite om akademiska doktriner och liberala teorier, och desto mer om röstmaximering. Och partierna verkar tro att inget är så effektivt för att driva väljarna till valurnorna som uppskruvad retorik.

I begynnelsen var Europa jord, och den jord som EU-samarbetet ärvde hade det krigats om i tusen år. EU är kanske inte i den rätta bemärkelsen ett fredsprojekt, men nog har det bidragit till en långvarig fred som Europa aldrig skådat tidigare.

När upprörda röster hävdar att EU kör över nationalstaterna så är det inget mot de stridsvagnar och militära stöveltramp som kört över nationsgränserna hundra gånger tidigare.

De fyra friheterna som kommit med EU-samarbetet har skapat förutsättningar för hållbar fred och harmoni. Men det innebär också att tillvaron för länderna ibland har beskurits från Bryssel. Likaså har krig härjat i Europa efter unionens födelse. Det fick Balkan erfara på 1990-talet, och i Ukraina erfar invånarna Rysslands aggressioner i detta nu.

De krafter i svensk politik som motsätter sig EU-samarbetet i dag, om än inte i skarp valrörelse, är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda sprungna ur de ideologier som haft i särklass sämst track record i Europa – kommunismen och nationalismen.

Den mest framgångsrika vägen hittills för Europa har varit den sedan EU kom till. Givetvis är inte detta synonymt med att EU är perfekt, men i jämförelse med hennes egna dödsänglar, nationalism och kommunism, har internationalism och frihandel varit rena frälsningen för Europa.

“Mänskligheten spelar icke längre sin melodi med ett finger utan med ackord. (...) De tusen möjligheternas rike, eller trädgården med frukter från alla land” spådde nobelpristagaren Verner von Heidenstam om framtiden efter att ha rest runt i Europa efter första världskriget. Han fick delvis rätt. EU behövs för att kratta manegen för den trädgård som kontinenten blivit. Men visst ska alla länder få behålla sin säregna frukter, om Europa nu ska beskrivas i poetiska ordalag.

I en lång dikt publicerad i Aftonbladet Kultur (23/8-2018) skriver Athena Farrokhzad om sin hatkärlek till Europa och ser med vänsterradikala glasögon på kontinentens alla svek. “Europa, när ska du sluta kriga mot mänskligheten? Dra åt helvete med ditt Jesuskomplex. (...) Vem som helst hade kunnat fatta att en kol- och stålunion inte var till för proletariatet.” Men den som läst bara en bråkdel av de tjocka volymerna om kontinentens historia vet att varken nationalismen eller proletariatets diktatur var till för Europa.

För att parafrasera Edith Södergrans dikt “Min barndoms träd”: Europas träd stod höga i gräset och skakade sina huvuden: vad har det blivit av dig? Varför är du fjättrad i historiens band? Men nu ska vi säga dig ditt livs hemlighet, att nyckeln till ert samarbete finns i en kol- och stålunion.

Verkligheten överträffar dikten sägs det. Men verkligheten är inte alltid så poetisk. Ibland heter den europeiska unionen och reser sig i grå betong med vajande flaggor över Grand Place i Bryssel. Och Europa har aldrig varit fredligare, öppnare och rikare. Blodet har äntligen börjat förmultna i den subventionerade jorden, som en gång var så centralplanerad att människorna bakom järnridån svalt.

Det är svårt att inte hata Europas historia. Men det är lätt att vara tacksam för att det våldsamma arv som varit så många generationers lott nu har brutits av EU.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.