EU är inte det stora hotet

Ledare Artikeln publicerades
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen med avgående kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker i förgrunden.
Foto: Virginia Mayo
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen med avgående kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker i förgrunden.

Arbetsmarknadens parter har nog mer att frukta av sin egen oförmåga än av EU-kommissionens kommande förslag till lagstiftning om minimilön.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen omgärdas ofta med anspråk som ger den närmast allsmäktiga egenskaper. Dess främsta överstepräster är som väntat arbetsmarknadens parter själva, som med näbbar, klor – och debattartiklar – gör vad de kan för att upprätthålla denna tro.Nu senast sker det på DN Debatt i tisdags, där LO:s avgående ordförande Karl Petter Thorwaldsson, PTK:s ordförande Martin Linder och Svenskt Näringslivs Mattias Dahl uppmanar regeringen att ”stoppa EU-förslaget om minimilön”.

Det är en uppmaning helt enligt den samsyn som länge varit den rådande, att parterna hanterar arbetsmarknaden och politikerna fattar de beslut som behövs för att denna ordning ska kunna upprätthållas.

Tillfället är dessutom väl valt: i morgon onsdag håller riksdagen en EU-politisk partiledardebatt. Arbetsmarknadens parter vill till varje pris slippa att EU ska lägga sig in den svenska lönebildningen. Att nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har aviserat att inom 100 dagar föreslå rättsliga instrument för att införa en europeisk minimilön tycks skrämma mer än exempelvis det faktum att den svenska arbetslösheten nu stiger i takt med varje försämrad konjunkturrapport som presenteras. Inte heller hörs några klagovisor om att den arbetsmarknadsstatistik som SCB låtit ta fram, via att telemarketingföretag, inte håller måttet.

Det hot som däremot uppmärksammas, och inte för första gången, är snarare det som antas hota den egna makten. Och här gör sig de tre tunga företrädarna inte så lite löjliga. Tillträdande arbetsmarknadskommissionären Nicolas Schmidt har redan deklarerat att den tänkta lagstiftningen inte kommer att påverka den svenska modellen. Från Bryssel lämnas ”fulla garantier”, ett uttalande som inte minst socialdemokratiska EU-parlamentariker har bekräftat att man är nöjda med. I sak vet redan LO:s, PTK:s och Svenskt näringslivs överstepräster att om det kommer ett minimilagstiftningsförslag – vilket vore välkommet – så kommer detta inte att övertrumfa en kollektivavtalsmodell som redan är erkänd och respekterad.

Tramsandet till trots ska Thorwaldsson, Linder och Dahl ska ha ett erkännande för att de åtminstone medger att detta med von der Leyens uttalade ambition, att ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar”, är svårt att motsätta sig. Samtidigt går det att förstå parternas oro, men då är orsaken i första hand inhemsk. Stefan Löfvens initiativ till ett toppmöte om den så kallade ”sociala pelaren” i EU innebar en ökad aktivitet för att göra just arbetsmarknadsfrågor till ett område där den nationella kompetensen gradvis kan överföras till EU-nivå. Hösten 2018 gick avgående kommissionsordförande Jean-Claude Juncker ut och deklarerade att det var tid att göra Löfvens och Göteborgstoppmötets ”goda intentioner” till lag.

Att den tidigare ordföranden i Metall i anslutning till toppmötet i Göteborg viftade bort alla invändningar som ”skrönor” hjälpte föga när hans initiativ snabbt ledde till att lagstiftningsförslag lades fram i Bryssel.

I ljuset av denna utveckling för bara nästa kommission den stafettpinne som Sveriges statsminister var först att skicka vidare. Därmed går det också att skrapa fram en del av det underliggande budskapet i fackens och arbetsgivarsidans uppmaning: Arbetsmarknadens parter litar inte längre på att lagstiftarna håller sin del av överenskommelsen.

Gissa att detta kommer att föras på tal i partiledardebatten i kammaren.

Opinionsbildning är en del av arbetsmarknadens parters vardagssysslor. Det är lätt att ropa varg – inte om minst om EU. Det verkar däremot vara svårare att vilja jobba med sådant som den svenska arbetsmarknadsmodellen inte tycks rå på.

Som utrikes föddas högre arbetslöshet och lägre sysselsättningsgrad, eller de bestående könsskillnaderna vad avser lön.

Är EU:s eventuella initiativ för värdiga löner verkligen ett större problem än att den svenska arbetsmarknadens parters allsmäktighet inte tycks hjälpa i just dessa avseenden?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.