Ett tillfälligt nja till Löfven
Det kan knappast förvåna att Jonas Sjöstedt vill ha garantier för att de överenskommelser som under förra mandatperioden träffades mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ligger fast. I allt väsentligt torde det heller inte bli särskilt svårt för Socialdemokraterna att ge honom sådana besked. Det rimliga är därför att tro att Vänsterpartiets ”nja” under måndagen har övergått i ett ja inom ramen för de 48 ytterligare timmar som talmannen Andreas Norlén under måndagen motvilligt gick med på att ge partiledarna för att slutligen komma överens.
Talmannen gjorde inget för att dölja sin irritation över att partierna inte använt jul- och nyårshelgen bättre än att de tvingades be om uppskov. Men helt klart är att det är en ny situation som uppstår, och det finns många aspekter på regeringsfrågan som måste tas på allvar. Detta tål samtidigt att upprepas ännu en gång – att oavsett hur den än går i den statsministeromröstningen eller i nästa, så kommer det politiska landskapet att fortsätta förändras längs de linjer som nu har utkristalliseras.
Svårigheten att få till en regering handlar delvis om att alla parter nu rör sig i okänd och oländig terräng. Fyrpartiöverenskommelsen mellan å ena sidan Centerpartiet och Liberalerna och å andra sidan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är bara ett steg på den vägen. Låt vara att det nu handlar om två borgerliga partier som avser att trycka gult i omröstningen, men det finns samtidigt en riktningsanvisning för vad som kan komma härnäst. Ett budgetsamarbete kan lätt leda till en närmare förbindelse.
Det är fullt möjligt att den icke-liberala vänstersidan minskar på kuppen, men så länge V får vara ensamma på den kanten i riksdagen kommer det reformerade kommunistpartiet inte att klaga. Det finns opinionsvinster att göra på de två rödgröna partiernas bekostnad och det kommer alltid att ges möjlighet att förhandla när något av mittenpartierna krånglar.
Utvecklingen mot ett nytt politiskt landskap hänger naturligtvis också samman med förändringarna på högersidan. Det faktum att C och L i vissa avseenden placerar sig själva till höger om både M, KD och SD är mest en fråga om sakpolitisk positionering. Det ideologiska arvet är i allt väsentligt annorlunda.
I samband med att partiledarna under måndagen avrapporterade till talmannen Andreas Norlén höll bland annat SD:s Jimmie Åkesson en presskonferens där han bjöd på den kanske mest långtgående analysen hittills av vad som håller samman SD med M och KD – även om de två borgerliga partierna avvisar sådana propåer.
Det handlar, enligt Åkesson, om att acceptera vad som alla kan se är ett faktum.
Mot denna självsäkerhet reser många moderater ragg, vilket är begripligt och välkommet. Men förutom att betona den omfattande sakpolitiska samhörighet som finns mellan dem, trycker Åkesson också på att det finns en värdegemenskap som följer av att omfatta ett konservativt idéarv.
Att M och KD inte vill acceptera att kollektivanslutas till en sådan åsiktsgemenskap på SD:s villkor, det spelar mindre roll: ”Verkligheten kommer att tvinga dem att inse detta”, sa Åkesson och slog ut med armarna.
Åkessons anspråk att göra sig till talesperson för ”verkligheten” är tramsiga, men i ett avseende har han faktiskt rätt: Ty så länge som M och KD inte gör mer än för att distansera sig från SD kommer talet om värdegemenskap inom ett konservativt trepartiblock att fortgå.
