Ett förbud bortom sans och balans
Det har gått nästan 15 år sedan den nu bortgångna litteraturkritikern Nils Schwartz hade vaka på krogen Kvarnen i Stockholm, timmen innan rökförbudet inne på krogarna gick igenom. Resultatet en text i Expressen Kultur. Den är underhållande, men framstår trots Schwartz vassa penna mest som en rest från en svunnen tid. Inomhusrökning är idag något som vi förknippar med filmer från femtiotalet och inrökta lägenheter.
Rökförbudet inne på krogarna blev en god kompromiss. Gäster kunde äta utan att störas av rök, restaurangpersonal slapp svidande ögon och de som fortsatt ville röka kunde helt enkelt gå ut. En följd blev en blomstrande uteserveringskultur. I takt med att allt färre röker har också en del uteserveringar blivit rökfria. I dag finns det många fall delar av uteserveringar som utgör alternativ för såväl de som vill röka som de som vill slippa röken.
Men det nya rökförbudet saknar också alla rationella grunder. Att även E-cigaretter och vattenpipor omfattas av förbudet visar att det inte bara är tobaksröken som förbudet vill kväva – utan alla typer av rökliknande beteende. Även sådana som alltså kan bidra till att fasa ut människor ur skadlig tobaksrökning.
Att den nya lagen skulle förbättra folkhälsan finns det inte heller någon anledning att tro. Passiv rökning, framför allt inte den som kan tänkas ske på uteserveringar, leder inte till några dramatiska hälsoeffekter. Det är dagligrökare som far illa av sitt tobaksbruk, inte de som tar en enstaka cigarett på en uteservering eller vid något tillfälle råkar andas in rök.
Men det mest tragiska med rökförbudet är inte att det saknas goda argument för det. Det är de stora praktiska problem de kommer innebära i praktiken.
Vem som ska ansvara för att förbudet upprätthålls är nämligen höljt i dunkel. Restaurangägare och krögare lastas nu för ett förbud som de inte själva valt. Istället för att fokusera på verksamheten behöver ska de leka rökpoliser. Förutom det uppenbart äganderättsliga inskränkningen, där näringsidkare inte själva får besluta vilka regler som ska gälla på deras uteservering, blir deras arbetsbördan också större.
Samtidigt är det otydligt huruvida de har befogenheten att avvisa de gäster som bryter mot förbudet. Istället blir det då en polisiär angelägenhet – något som de också är på de allmänna platser där rökning nu förbjuds. Men de är ett förbud som polisen själv menar att de inte kommer lägga tid på att upprätthålla.
Frågan är vad detta förbud skapar i praktiken, förutom total förvirring. Det är som när Schwartz minuterna efter klockan tolv 2005 upptäcker att folk blossar vidare och ironiskt ställer frågan “Var är kravallpolisen?”. Att poliskåren har bättre saker för sig än att jaga feströkare förstår givetvis lagstiftarna. De bryr sig bara inte. Kanske är det mest tragiska av allt – den totala ignoransen inför att de drivit genom en lag som ingen vet hur den ska fungera.
