Ett bidrag mindre kan minska utanförskapet

Ledare Artikeln publicerades
”Flyttar du hit, blir du av med dagersättningen”. Regeringens budskap till asylsökande är tydligt, men frågan är om det räcker för att minska segregationen och utanförskapet.
Foto: Johan Nilsson/TT
”Flyttar du hit, blir du av med dagersättningen”. Regeringens budskap till asylsökande är tydligt, men frågan är om det räcker för att minska segregationen och utanförskapet.

Politiska åtgärder som begränsar människor rörelsefrihet bör alltid undvikas. Men att dra in dagersättning för asylsökande som bosätter sig utanförskapsområden kan ändå vara värt att pröva.

Den som söker asyl kan antingen bo på Migrationsverkets anläggningar eller söka egen bostad. Dagersättningen i det senare fallet handlar om 71 kronor för en ensamstående.

Nu ska den rätten begränsas. Under torsdagsmorgonen meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) i SVT att från halvårsskiftet 2020 kommer, i enlighet med januariöverenskommelsen, asylsökande inte att få någon dagersättning om de bosätter sig på egen hand i vissa socialt utsatta områden.

I Sveriges finns det socioekonomiskt utsatta områden i drygt 32 kommuner. Vad det innebär torde vid det här laget vara väl känt: Färre i arbete, högt antal bidragsberoende, låg ekonomisk standard, trångboddhet, sämre hälsa, större risk för att bli utsatt för brott och generellt sätt sämre resultat i skolan. Utanförskapet har många ansikten.

Det tål att tänka på följande, att det inte sällan är så att dessa områden har en lång historia av att utgöra samhällets ändhållplats. Den som vill ha det till att dessa stadsdelars oblida öde infann sig först med arbetskraftsinvandrarna eller flyktingarna ägnar sig åt historieförfalskning. Men i dag går det inte att räkna bort den omfattande migrationen på senare år som en av orsakerna till att det går så långsamt att minska klyftorna och att höja standarden.

Att många hamnar i de utsatta områdena är inte underligt. För den som bokstavligen kommit till Sverige utan något annat än kläderna på kroppen, som är i avsaknad av språk, kulturellt kapital eller en relevant yrkesutbildning, har utanförskapsområden ofta varit de enda där de varit bland likar. Därför förvånar det föga, att så många ändå väljer att bosätta sig i stadsdelar som Rosengård, Biskopsgården, Råslätt eller Hässleholmen.

Det faktum att många hellre väljer ”trygghet i utanförskap” säger också något väsentligt om vilket värde som ska tillmätas de många projekten och det myckna talet om att underlätta integration och motverka segregation.

Att dra in bidrag, rentav avskaffa hela EBO-lagen i ett enda svep, är fullt möjligt. Det finns starka argument för båda åtgärder. Men eftersom så mycket av debatten om utanförskapsområdena utgår från att de är flyktingarnas närvaro som utgör problemet, ter sig lätt sådana åtgärder som missriktade. Om det är samhället som har misslyckats, varför då lägga både skulden och ansvaret på den enskilde flyktingen?

Det är rimligt att pröva januariöverenskommelsens förslag. Men med en politik som verkligen bryter den segregation som samhället bär det största ansvaret för, borde det gå att komma längre.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.